Att flytta handlar visst om att lyfta över hela mönster från en plats till en annan utan att grundstrukturen rubbas alltför svårt;
Plastbacken med den lilla skruvmejseln som man efterdrar glasögonskalmarnas pytteskruvar med när dom rallat upp, seegersäkringstången (den som använts för både in- och utvärtes bruk och som därför inte längre funkar vidare bra för någondera), skruvtvingen oj!, tuben med handkräm (ej paraben free) som troligen gör mer skada än nytta, den halva kartan med ipren som är gud vet hur gammal men som å andra sidan gissningsvis åtminstone inte gör någon skada, samt allt annat som man mera med magen än med minnet vet finns där och som inte nödvändigtvis behöver förvaras svalt bör förflyttas som den är.
Annars är man snart rökt på det nya stället.

Verkar bli flytta av nu änteligen.
Vill med anledning därav rikta ett särskilt tack till kommunen och dess företrädare som på ett suveränt sätt gjort detta möjligt trots viss tidsnöd.
Det är spännande att flytta.
Det händer någonting.
En skulle nog kunna skämma bort sig genom att byta bostad åtminstone en gång per år, ehuru man kort innan flytten befolkas av en sorts skyttegravseufori. Typ den som (föreställer jag mig iaf) får i grunden dödsvissa soldater att vrålande klättra över värnen och gå till anfall.

Snöar ymnigt på morgonen.
Ett par gräsänder, hon och han, har sedan igår kajkat omkring i dammpölen ute på Nyby. Skapat små och darrande ringar på vattnet såsom änder gör, om för att hålla isbildningen under kontroll eller kanske bara som en bieffekt av det flitiga ätandet.
Men dom lever äventyrligt, riskfyllt.
Räven har vid åtminstone något tillfälle visat sig villig att offra frisyren för att bli sig till lite mat. Och det mitt på ljusa dagen medan folk fridsamt vandrat över gårdstunet och kyrkan kallat till bön och botgöring.
Dammen är bara tiotalet meter som bredast och antagligen vet räven att det är precis vad änder och rävar behöver. De förstnämnda för att fly och de senare för att fånga.

Så var säsongens första hoj-kilometrar avverkade under gårdagen. Men jag är inte först ut i år. Mötte en tyngre hoj tuffandes västerut på nittitvåan.
– Tänk vilhelminabussen med tre extraljus. Mjölkbryggor längs vägen.
Då, medan man fortfarande mindes varför man kalkade vattendragen, och innan allt blev simpel politik.
En HD eller Victory var det att döma av exteriören.
Chauffören på klassiskt manér iförd skägg som enda skydd för ansiktet.
Säger chauffören enär det är ditåt associationerna leder.
Hjälm av WW1-modell.
En high five hängde som vanligt i luften. Men jag släpper då inte ens med ena näven styret så här tidigt på säsongen.
Hornetsens hästspann kräver koncentrerad närvaro.

I hörnet ett par fönsterkornischer som ska upp någonstans.
– Dem som ha öga gett ju si att dem jer unnerbaar..
*
Vaccinerades igår. Värker lite på stickstället, men ischiasen är faktiskt bättre.
Det är precis som om kroppen inte riktigt vet vad den ska fokusera på. Som om den hamnade i ett plötsligt vadnu!
Är kanske så enkelt att i en åldrande kropp är smärtan konstant.
Den flyttar bara runt, trög och omständlig. Svarar sent med ett buttert ’aj’ på vad impuls som helst.