Enkel var grundkursen.
Där fanns timmerkus och kangero.
Större och mindre.
En billig byggsats i nån sorts skrovlig plast som man vet hur den känns bara genom att titta på den?
Men nä, den är äkta.
Har stelnat till där på skogsvägen. Står och går som tåget men bara på vissa tider.
Ena bakbenet som en vevstake i väntan.

Lutar åt ett bra tranbärsår.
Ser fläckvis ut som om nån drällt pärlor kring sig i massor på myren.
Men slå mynt av tranbär den som kan!
Tji fick ni för det!
Glöm bärplockaren. Men ta för allt i världen sidavbitare med, och ombyte till både händer och fötter.
Som färggranna knappar på vippen att lossna från den allra sista björntråden sitter de förvånansvärt stadigt fästa i tyget – myren. Och vid pass vackert röda och fullmogna – och ganska ömtåliga – är de inte sällan infrusna i is.
Skådebär är och förblir de.

En av kommunens early birds lastade precis av nya maskiner i lägenheten intill.
Nu börjar det likna någonting.
Även om det inte riktigt liknar när vi flyttade in.
Men det var ju då det.
Apropå Diamanten som på lång tid knappast ens nämnts vid namn så kan man väl åtminstone säga något lite om alldeles vanlig sten. Än så länge är nämligen några kubikmeter prydligt upptravad gråsten enda tecknet på att nåt skulle vara på gång där intill Arrendatorn.
Jämnstora och snyggt staplade ligger dom där vid västergaveln.
Nu är det ju så vist ordnat här i världen att man inte får flytta på stenhögar som legat ett tag bara för att man tycker att dom passar bättre på nåt annat ställe.
Låt oss därför hoppas att det inte drar ut på tiden alltför länge med bygget för då riskerar kanske loppet att liksom vara kört.
Lagd sten ligger är det sagt. I alla fall på jordbruksmark.
Sähäsä.

Nu porlar vatten över sten igen.
Dikets mossor hade sånär gett upp, torkat och vitnat.
Grodynglen definitivt.
En helikopter drev på stövarvis glupskt och lite på snedden längs kraftledningsgatan.
Blev hängande som en fluglort på horisonten i norr.
Inspektion kan man tänka, efter ovädren.
Hojbesiktning igår. Gick bara fint trots regn och rusk.
Såg apropå hojar en av de regnigare dagarna hursom två tunga HD-maskiner passerade samhället som örlogsmän genom en tropisk storm. På sätt och vis står ju alltid en air av kommandobrygga kring kring HD-arnas förarplatser.
Dagens VK serverar en insändare på bollhallstemat.
Utan djupare insikt i sak så kan man väl i alla fall konstatera att det är som det alltid påståtts vara. Nämligen hopplöst att ha lejenes, och uppenbarligen inte mycket bättre att förlita sig på ideella insatser.

Bergtjärns mest fotograferade stubbe?
Ja det finns ju ingen fler.
Ingen annan som på samma sätt kan få en att fundera över hur det kan ha sett ut när tallen engång levde. När den i marigt majestät måleriskt lutade sig ut en aning över det klara vattnet som på en etsning av Artur Bengtsson.
Hur gammal var den tall som vuxit sig såpass grov där på myrmarken frågar man sig.
Något slags klåfingrigt klös har bläckat stubben, grävt efter hästmyror kanhända. Troligtvis utan att hitta några.
Men det finns en till.
En klenare, avbruten och några meter högre grånad torrtall i vars övre halva en katt sen åratal tillbaka tycks sitta uppflugen, fastklamrad.
Det är en vril som från ett visst håll och nästan helt utan stöd av god vilja ser ut just som en katt som sökt säkerheten i torrstommen.

Abborrarna var inte alls på humör när jag i förrgår, mot aftonsidan, tog mig bort till tjärnen.
Där var stilla och lugnt så när som på ett grovt plask bak min rygg, precis som om nån ganska vuxen fallit överbord med ankaret i famnen.
Kan ha varit en bäver men isåfall var den långt ovanför sin ordinarie trakt och en fenomenal en på att hålla andan. Stod själv och höll andan så länge jag förmådde i väntan på att detet skulle avslöja sig. Men icket.
Gissar att fisken i dessa egentligen alltför närbelägna och kanske just därför försmådda vatten evolutionärt kan jämföras med bjurholmshönsen, värphönsvarianten som så att säga tinat fram ur den genetiska tundran i ett hörn av socknen och som tom rönt några rader på wikipedia.

Tog hojen bort till körgårn igår.
”Många som har gjort det” kraxar alltid någon olyckskorp, halvt på skämt, halvt på allvar.
Inte for jag då dit för att det behövde vattnas efter allt regn.
Mera för att det behövde åkas motorcykel.
Sensommarns biomassor brer ut sig på bekostnad av blomningen och doroteorna sluter sig buttert av brist på sol där de inte redan blommat ut och blivit till tappade knappar i grönskan. Vet inte någon annan blomma som lika bra med bibehållen värdighet kan beskriva två, nej förresten tre, olika stämningslägen.
Annars så har flugsnapparen ett sätt att som en övermogen frukt falla ur pelaraspen.
Tror det är flugsnapparen i alla fall.
Pilfinken är det inte. Den har en mera svirrande och insektslik flykt.
Som om vingarna inte riktigt bure.

Fredag morgon och nere på pendlarparkeringen sitter någon och håller bromspedalen krampaktigt nedtryckt. Motorn på tomgång.
Lugn tänker jag, det är snart helg.
Men det kan ändå vara långt till pensionen förstås.
En himmelens tur att man inte placerade den nya brandstationen där bakom väggen på COOP. Ett tag såg det ut som om man i brist på annat borrade efter något som kunde ge vetenskapligt stöd för att där, och bara där, borde en brandstation byggas.
Och vatten fann man ju.
En okulär trafikräkning från ett av köksfönstren på Backgatan ger vid handen att trafikintensiteten på den lilla tvärgatan bakom COOP är i paritet med själva genomfarten så det var väl bra att man till sist ändrade sig.

Det var igår det.
Bjurholm kan vara som fint när det inte försöker vara något det inte är.
Idag regnar det också men inte värre än att rostret ute på gatan hinner hålla undan.
Artar sig till en riktig kojdag om man inte hittar regnkläderna som med varje flytt tenderar bli allt skickligare på att hålla sig undan. Ok, hänger säkert, om inte här så någon annanstans, en blygrå och tung oljerock som det står N P Lundh bakpå.
Den firman fuktspärrade visst stora delar av svenska folket en gång.
Idag är det andra firmor och andra färger – mest gult.
Regniga dagar kan vara bra dagar. Man får ha skogen och vattnen för sig själv.