Hojbesiktning idag. Därför tidigt uppe som attan.
Annars blir det väl en dag som många andra av osagt, oskrivet och ogjort.
Ett mäktigt sceneri att se hur morgonsolen prövande lägger sitt pussel av halvskuggor och intensivt ljus över bergen i väster.
Skärpan, kontrasten, mot den åskblå himlen är helt enkelt oerhörd.
Fråga mig vad de olika bergen heter och jag ska garanterat svara fel.
Något av dem heter iaf med all säkerhet Middagsberget.
Ty det finns alltid ett Middagsberg.
PS: Jag är glad att det f.d. Värdshuset inte tilläts bli högre.

Ynka två grader här inunder Stöttingfjället idag.
Ett snålt och sniket kallregn därtill.
Ett annat år, en annan vår, fast ganska lika, hittade jag två döda flugsnappare i blomrabatten invid södergaveln.
Det är till södergaveln flugsnapparn knyter sitt hopp när maten tryter.
I dess skrymslen och vrår drar sig växelvarma flugor undan som kursfall vid vädermässiga lågkonjunkturer.
En får hoppas att väderbakslaget inte blir så långvarigt. Ett dygn eller två fixar kanske de småfåglar som uteslutande går på högoktanig insektsdiet. Men dom har ju ingen reservtank.

Fredag om morgonen.
Ser på långt håll att tidningsbudets blåa bil går med äventyrligt lite luft i höger fram.
Det kladdar liksom, och man lättar hjälpsamt lite på gaspedalen just när hjulet går över kantstenen.
Såg igår att vattensalamandern finns i dammen ute på Nyby. Varma dagar, som t.ex. just igår, lögar de sig parvis i vattenytan som charterturister post corona.
Det är nog den mindre varianten av vattenödlor och man fattar lätt varför det avgörande kriteriet för att sådana alls ska etablera sig i ett vattendrag är att där inte får finnas någon endaste fisk. Ödlorna vore antagligen synnerligen billiga mål för vad fisk som helst som inte kräset väljer vegetariskt.
Trollsländans rovgiriga larver torde vara ett annat hot, om inte direkt och mot den fullvuxna ödlan, så iaf mot ödlans yngel.

En hare dök upp från ingenstans när jag på morron stannade till och tittade nedåt dammen och de grönskande åkerlapparna.
Smutsgrå, haren, precis som de få återstående snöfläckarna.
Den tycktes hålla ungefär samma trad som morkullan.
Hon som i evighet rott sin gamla träbåt snett över dammens vatten.
Gnirp.
Gnorp.

Blendas sommarsko.
Tell å si.
En nia minst.
Och hanken som hålle ihop allting.
Det var den där välsignade blanktrån.
Den som man bara rev ner och lämne.
Vind för våg.
Lite styv och svår att vri ihop.
Men gott å finn.

Frestar på att flytta.
Efter några dagar av kånkande anammar man snart den åldrande människans sätt att med accelererande korta och snabba steg förhindra ett platt fall framåt.
Skriver ’man’ eftersom jag fått intrycket att rörelsemönstret oftast kan kopplas till just äldre herrar som liksom försöker hinna ifatt det dom bär i famnen.
Utanför fönstret här på det nya stället reser sig en pelarasp. Förutom symbolvärdet pelaraspar har kommit att få för smärre inlandskommuner med ambitioner är den helt visst ett suveränt tillhåll för småfåglar. Ingen rovfågel tör ens i hastigt mod ge sig in i trädets tjorviga grenverk.

Frostlänt hera Backgata.
Man måste ställa bilen med fronten mot garagedörren för att slippa skrapa vindrutan om mörna.
Annars.
Hemma lär vara där man hänger in hatten.
Bara det att jag ännu inte fått upp någon hatthylla.
Mycket är gjort men det tar emot att till sist sätta slagborret i den vackert vitmenade betongväggen.
Inte för inte är den hård. Gör motstånd.
Sen detta med höjden.
Måste jag i likhet med politiker tillsätta en utredning bara för att jag inte kan och vet någonting.
Innan.

Nu har vi sovit ett par nätter i lägenheten uppe på Backgatan och det känns helt ok.
Underligt förresten, varför säger man så?
Varför räknar man bara nätterna?
Vi har ju för jösse namn varit här hela dagarna också, kapabla att med någorlunda öppna sinnen ta in nuet. Kånkat och burit, prisat och svurit.
Förstås är det först om natten man ger sig tid att känna efter.
I detta nu lyser morgonsolen över bergen i väster och på det f.d. värdshusets mexiteglade baksida syns precis som på vissa (ja, som på nästan alla faktiskt) vitaktiga pudelsorter en brun fläck.
Tycker mig också känna igen ’snytorna’ på värdshusets takstolar såsom varande av samma fason som dem på kommunhusets farstukvist. Kanske hyfsat samtida, kommunhuset och värdshuset? Samma uppdragstagare som engång fick förtroendet att snickra på båda byggnaderna möjligen?
Ska åka bort och elda på Nyby nu.
Såg sädesärlan spatsera och briljera på gårdstunet igår. Hon kom alldeles inpå, spände åtminstone ena ögat i mig och undrade kanhända var jag hållit hus.