Lage Olovsson

Tisdag 30/4

Av , , Bli först att kommentera 46

Vi lär ska försöka uppmuntra någon att slipa om våra trägolv enligt beslut på senaste styrelsemöte. Får se om det hjälper med pengar.

Det är alldeles äkta tvåtumsgolv med frisar och springor breda nog att få en människa med små fötter att tveka som inför nattgammal is.
Särskilt som det på sina ställen knarrar och knakar på ett sätt som gör att folk prövande sätter ner foten innan de beslutar sig kring nästa steg.
När man väl räddat sig fram till en stol att sitta på drar de flesta en suck av lättnad och stiger ogärna upp förrän påtåren är urdrucken och det är dags att gå.

Måndag 29/4

Av , , Bli först att kommentera 34

Nu när man nyss staplat upp tjugofem kubik ved och säkrat de yttre förutsättningarna för liv även genom nästa istid handlar det om att illa kvickt röja undan alla bevis på tidigare värmeperioder.
Torra löv och kringblåsta kvistar som annars riskerar störa de vägfarandes sinnen för skönhet ska bort. Gärna med viss elegans medan man då och då förstrött petar några löv ur krattan och kisar mot solen. Det ska se ut som om man gör det med nöje. Som om man letar ett redan på förhand utlovat förstapris gömt bland skräpet av trädgårdsodlareföreningens arbetsutskott.
Sanningen är att i alla fall jag gör det med ungefär samma engagemang som vilken ögontjänande medborgare som helst med marginellt förtroendeuppdrag och möjlighet att göra sig oanträffbar åtminstone en gång i halvåret.

Inte utan välbehag minns jag den gången då sinnet rann på svärfar när han var ute i liknande ärenden och en punchverandaskrattande ledighetskommitté långsamt balanserade förbi på sina cyklar. Precis som en ensemble ur någon rysk statscirkus på turné.
Han var trött och tämligen snarstucken av allt räfsande. Uppfattade väl skratten som kritik, varför han väste åt dem; "har ni inte annat att göra".
Skratten tystnade, men någon replik kunde jag inte uppfatta.

Onsdag 24/4

Av , , Bli först att kommentera 32

"Arne o Gunnar lägger tak den 4/5 1947" står det med okänt typsnitt skrivet på en av takåsarna i ladugården.
Ett litet konstverk i timmerkrita är det.

Jojo, det var viktigt med dokumentationen redan då kan man lite surt tänka, när man fått på sin lott att meddela att eternittaket läcker in nu, den 24/4 2013. På tre olika ställen.
Det är liksom ingenting man rusar iväg och hämtar tuschpennan för. Inget som man direkt vill ta till takåsprotokollet.

Men man bör väl inte skjuta på pianisten när man inte ens har en aning om vem som komponerat musiken.
Kanske var det spåntaket, det som i alla fall fläckvis ligger kvar under eterniten, som de båda vågade skriva under på. De gjorde säkert vad som krävdes då.
Bara det att det var så ohyggligt länge sedan.

.

Tisdag 23/4

Av , , 4 kommentarer 28

Man borde väl ha sett till att få den k-märkt, vedlådan.
Innan den offrades till förmån för diskmaskinen.

En lös lucka hade säkert gått att bli sig till på något vis. Soptippar är ju fulla av köande fyrkantiga droider som inte skulle ha saknat sina luckor alls.
Inte särskilt märkvärdigt hade sedan varit att montera en sådan på framsidan av den utvikbara vedlådan.
Och ingen skulle någonsin ha kunnat ana att det bakom den blänkande vita diskmaskinsfronten dolde sig vedträn och eldtänne.
 
Lite vanvördigt menas det ibland att man till nöds kan förvara ved även i en diskmaskin. Om man nu bara någorlunda vet att hålla isär begreppen och kanske stänga av vattnet.
 

Lördag 20/4

Av , , 6 kommentarer 32

Sakta släpper ladugårdens eternittak den sista snön och husens faluröda torkar uppifrån och ner som vadmal.
Har nöjet att kungöra att all ved nu är kluven och ligger i en stor hög bakom sagda ladugård.
I alla fall är min ved klar. Andras vedar torde finnas som inte ens är påbörjade, och det är ju ett extra stimulerande inslag i det annars tveksamma vednöjet.
Detta att man själv är färdig medan andra fortfarande bara går och gruvar sig.

"Bakom lagårn" är apropå det ett begrepp värt några egna rader. Det är inte bara en koordinatsatt punkt på jordskorpan, men också en sorts existentiell belägenhet.
Där samlades av tradition allt överblivet. Där begrovs såväl katt som hund mellan uttjänta maskiner som rostade i det sorgligt långa gräset.
Där ruttnade de sista resterna av gärdesgård och hässjevirke.

Fredag 19/4

Av , , 2 kommentarer 29

Det är snigeln som först av alla känner när det börjar gå undan.

Eken utanför norrgaveln har på senare år börjat växa på ett sätt som antyder att den känner av växthuseffekten. Snittytor efter avkapade grenar vallas kvickt över och försvinner in i den grova barken.
Tidigare tog det flera år innan man tyckte sig kunna upptäcka någon skillnad i diametertillväxt och sårläkning.

Onsdag 17/4

Av , , Bli först att kommentera 30

Förr, när vi hade vårt vilorum på nedervåningen och ungefär halva dubbelsängen stod på Vägverkets territorium, kunde det kännas onödigt äventyrligt med alla dessa timmerbilar som i tät konvoj jagar varandra längs farleden mot Nordmaling.
Då, när vi med buller och bång nyss burit in bohaget genom kallfarstun och placerat det på det enda sätt utrymmet medgav, räknade vi väl lite optimistiskt med att det skulle lugna ner sig så småningom. Med den här takten och frekvensen bör inlandet vara skoglös tundra inom bara några få år, tänkte vi, och nivåerna vad gäller dubbelsängars äventyrlighet därmed åter vid det normala.

Men ack som vi bedrog oss. Det blev till att flytta sängen upp på övervåningen för att i görligaste mån undvika oväntat besök.
Så småningom kom ett brev där man (läs: Vägverket) med hänvisning till en alltför brant släntlutning äskade utvidgning av vägrätten med ytterligare några meter.
Disk och dusch och dass hamnade plötsligt i farozonen. En virtuell järnridå reste sig i trakten av kammartröskeln och tänkbara efterräkningar på obetalda arrenden travade sig på hög.
Har man svårt att somna kan man emellertid alltid räkna timmerbilar.

Tisdag 16/4

Av , , 1 kommentar 28

Jahadå. Nu fungerar den, klyven.
Efter bytet av den där välsignade brytaren.
– Måndagsexemplar! frestas väl en och annan säga som i rök och damm trampat träskor sneda på betonggolv och misstroget betalat fackavgift i decennier.
Och visst kan det vara så. Antalet måndagar är ju visserligen oförändrat men nog känns det som att åtminstone exemplaren blivit fler.

Måndag 15/4

Av , , Bli först att kommentera 34

Utan att överdriva kan man väl säga att vi kompletterar varandra. Hustrun och jag.
Hon har på ort och ställe lyssnat till den sporadiska skottväxlingen mellan Israeler och Palestinier och hon har tålmodigt låtit sig muddras vid gränsövergången mellan Jordanien och Västbanken.
Hon har ätit glass och vätt fötterna i det inre av Akabaviken och kommit hem med ett par tofflor i rosa plast som förefaller ha ett alldeles eget nattliv.
Man hittar dem lite var som helst om morgonen.
Den ena lite framför den andra. Liksom alltid på väg någonstans.

Det har aldrig jag.
Varit i Mellanöstern alltså.
Jag har däremot flera gånger varit på andra sidan älven. Och blivit blöt om fötterna.
Det har aldrig hon.

De lite spretande intresseriktningarna bottnar såvitt jag begriper egentligen i rädslor.
Hon ser oöverstigliga problem i att ta sig över hängbron till Lagnäset där man bara mycket sällan behöver vänta och i princip aldrig löper risk att bli kroppsvisiterad.
Jag är å andra sidan beredd att avstå rätt mycket av detta livets förment goda om jag bara slipper att vänligt men bestämt bli indragen i ett flygplan.

Vedklyven II

Av , , 1 kommentar 31

Fick hem den i förrgår, den nya vedklyven. Den roterade i ungefär tio sekunder åt fel håll. Sedan morrade den bara motvilligt oavsett i vilket läge jag ställde den där eleganta men uppenbarligen bräckliga fasvändaren som sitter inbyggd i själva sladdanslutningen.

Jag borde förstås ha vetat bättre än att alls nämna fenomenet över köksbordet. I alla fall inte med det jämnmod som likt ett blyklot tenderar att hänga fatalisten tätt i hälarna genom livets alla skeden.
En akut hjärtinfarkt hade antagligen betraktats som mer naturlig med hänsyn till ålder på både klyv och ägare.

PS: Emfasvändare….finns sådana kanske?