Lage Olovsson

södergavel

Av , , Bli först att kommentera 22

Hot spot.
Här blir allt stort och praktfullt. Till och med i sitt förfall rostar rabarberbladen jättelika och i grannaste färger. Här intill lägger sig också den lite halta katten att vila i majsolen. Smiter runt hörnet dit, där som marken är torr och mulligt myrstacksvarm. Makar sig sedan omständligt mot stenfoten för att liksom komma så nära origo som den bara förmår, och belönar sig sedan med att tvätta vad den kommer åt av bog och manke.

Bli först att kommentera

måndag

Av , , Bli först att kommentera 44

En tunn dimma kommer inrullande från älvssidan.
Den kommer som en rök från längesedan.
Närmast instinktivt nagelfar jag horisonten för att se var det brinner.
Den där medvetenheten om att ingen rök är möjlig utan eld går möjligen att härleda så långt tillbaka som till på femtitalet då huset vi bodde i brann upp.
En murspricka sipprade eld som sedan antände det försommartorra spåntaket.
Hela familjen (för att inte säga släkten, vi var tretton personer) blev plötsligt utan bostad. Pipan på lodbössan blev ohjälpligt böjd av hettan men det konverterade remingtongeväret (tidigare slaglås) klarade sig mirakulöst nog, åtminstone rent metalliskt.
Den och en flaska hjortronsylt som hamnat en bit ner i jordkällarens svala och skyddande mjäla gick småningom att triumferande lyfta ur askan.
Och jo, man hade sylt i flaskor på den tiden. Korkade och krönta med lack som värmts till smältpunkten.
Från före branden minns jag annars just ingenting. Jag var alltför liten och hade ännu inte systematiskt börjat samla på intryck. Efter branden var hela familjen på flykt mot nya minnen och en ny, mera urban tillvaro. Morfarshuset som låg närmare tätorten blev i ett nafs smockfullt och småningom växte ett nytt hus upp på tomten intill.
Kring det gamla stället silar idag en mygginande vind. Man åker dit och tittar men inte mycket mer än så. Obeboeligheten har tillsammans med askan myllats ned i jord och medvetande, men vi som var för unga att minnas har kanske på köpet fått ett ogräsets förmåga att framgångsrikt rota sig på nytt lite varsomhelst.

Bli först att kommentera

Rattikattjärn II

Av , , Bli först att kommentera 29

Här Klubbtjärn strax nedanför Rattikattjärn.
Nära men inte tillräckligt.
Bävern vill uppenbarligen ha vattnet för sig själv. En bred bård av vattensjuk myr gör alla försök till närmanden omöjliga. I alla fall utan båt.
Men de som torde ha störst utsikt att med stöd av skicklig advokatyr och i kraft av sin numerär vinna en ev strid om vattenrätten torde ändå vara småabborrarna, tusenbröderna, som finns i hela kedjan av vattendrag.
Svärfar brukade nämna Rattikattjärn ibland. Men alltid mera som i förbigående, apropå någonting annat. Som yngre hade han troligen oregelbundna ärenden ditåt och till myrarna runtomkring. Det kunde förstås vara hjortron och sånt.
När barnen checkat ut och ladugården tömts gav han sig tid att på nytt gå på hjortron.
Men den enda skogsbilvägen som legat som en bortre parentes på skogen hade under hans bortavaro blivit flera och han blev sittande uttröttad, vilse, och faktiskt en smula upprörd vid en av vägarna tills en välsignad bil dök upp och erbjöd skjuts.

Trampade sånär på dessa blommor när jag var ute senast (de små vita på lång, brunaktig och bladlös stjälk).
Ingen aning alls vad det är för sort?

Bli först att kommentera

Rattikattjärn

Av , , Bli först att kommentera 41

Jag gick dit mest för att få en ledtråd till varför tjärnen fått ett så besynnerligt namn.
Vattendragen som ligger längre ner i raden av småsjöar har mera rim och reson i namngivningen.
Klubbsjön t.ex. är ju lätt att begripa i en värld som allt sedan begynnelsen formats och försvarats med enklare handverktyg av sten och trä. Liknar då vattendraget en klubba är det givetvis inget att tappa hakan för om det kommit att kallas Klubbsjön.
Sägas bör, innan någon annan lägger sig i med rödpennan, att ”klubb” även kan avse närmaste bergknalle.
I Klubbtjärns fall räcker det med att den är närmaste anhörig till Klubbsjön för att den ska kvalificera sig.
Likna sen vad den vill.
Ännu längre ner finns ett Kälkvatten. Inte heller det låter ju orimligt. Transportmedel har alltid varit att räkna med i en glest befolkad del av landet.
Men åter till Rattikattjärn. Den är inte rund, viftar snarare lite med svansen och är precis 4 gram bred på bredaste stället (med 0,25 lina).
Med bara lite otur fastnar spinnaren i fredagsriset på motsatt sida medan de moraknivsskaftsstora och rödbukiga abborrarna står och avvaktar förväntansfullt strax utanför strandkanten.
En mindre gädda väcks av oväsendet, välver i vattenbrynet. Allt som blänker betraktas med intresse men med stor skepsis i tjärnen.
I litteraturen skulle man väl kalla tjärnen för en självmordsgöl, men det är mest för dramatiken och tragiken. Och gölar i traditionell folklig bemärkelse förutsätts kanske vara rundare i formen, mera som slukhål. De förekommer dessutom mest i Småland.

Bli först att kommentera

sommarfolk

Av , , Bli först att kommentera 40

Folk i ljusa kläder.
Mänskor som har lätt för att hamna i enskild ställning.
Kanske för att dom hellre ville vara någon annanstans.
Eller för att dom inte vet riktigt vilket ben dom ska stå på.
Figurer raka i ryggarna och med benen tätt ihop och händerna djupt nedkörda i byxfickorna som letade dom efter något att ta itu med..

Bär till husbehovs ser det ut att bli.
Det blir ett ”kronår”, som min äldre bror sa med en röst så löftesrik att den skulle kunna få vilken fritidspolitiker som helst att ringa runt och kalla till arvoderad extraträff.
Och vi här i norr har kanske, med nödåren i eget eller kollektivt minne, till sist bara två varianter av hur ett år kan summera sig; oår=svält eller kronår=goda tider.

Bli först att kommentera

fladdermöss

Av , , Bli först att kommentera 26

om fladdermöss idag
i tidningen
sist jag såg en på nära håll
var den som drunknat i vattenhinken
däri gammbönninga

Bli först att kommentera

spansk skogssnigel

Av , , Bli först att kommentera 25

Såg för någon dag sedan fyra stycken spanska skogssniglar på väg hem från aftonpromenaden.
Jag alltså. Inte sniglarna.
Som promenerat och var på väg hem, vill säga.
Och hur vet man att det är fråga om spanska skogssniglar då?
Jo dom verkar bl.a. vara snabbare i vändningarna tyckte jag mig märka. Inte tröga och långsamma som vetenskap och beprövad erfarenhet totat i oss är snigelns främsta kännemärke och dominerande egenskap (jfr snigelpost).
Dessa fyra sniglar hade uppenbarligen övermannat något ätbart på vägrenen och föreföll nästan aggressiva i kampen kring sitt rov.
Vackra på ett sätt. Strimmigt präglade över ryggarna som säteslädret på en dyrare sportbil.

Bli först att kommentera

krokigt nyckelblomster

Av , , Bli först att kommentera 31

Gick nog tyvärr åt fanders för grodorna även denna sommar. I alla fall på just dessa koordinater. Diket är åtminstone på ytan kruttorrt sedan åtskilliga dagar men nyckelblomstren tycks gilla läget ändå. Dom är flera än vanligt.

På motsatt sida av vägen står den där anonyma trädgårdsbusken och trivs. Troligen giftiga bären eftersom den liksom på obestämd tid ställts ut i det vilda.
(Bär i just denna kulör lockar och varnar på en och samma gång).
Älgen håller till godo ändå. Tuktar den om vintern. Samlas kring den som den exklusiva nyhet på menyn den ju också är.

Bli först att kommentera