Det är med loppisar som det är med torrsomrar. Båda kommer lite för tättomt.
Torkan till trots så brinner det för sällan, som man lite drastiskt brukar säga.
Det hinner hopa sig i lador och på vindar och varenda kotte när drömmar om att under en urtvättad återbruksgloria och med viss avans kunna kränga saker den aldrig behövt till sin nästa.
Prästkrage och blåklocka tar torkan i akt och triumferar utan ambition att dominera, medan grodorna tvingas lägga ännu ett uselt år till flera föregående.
Längs skogsvägen kan vi som vet att skilja på det relativt begränsade utbud som förr fanns att tillgå – höga och/eller låga – strax vandra torrskodda i så kallade lågskor längs diket. Och ute på Nyby har vattenspegeln dunstat samman till en krackelerande och bara lätt fuktig jordyta där spår av räv och rådjur går att finna

Och det är ganska trevligt att bo så här i mitten där gator och vägar tjorvar ihop sig.
Kommunen är gles, må så vara, men där bjurholmare förekommer som mest där går dom förbi desto oftare. Fast det bjurholmare har, det har dom en bit utanför tätorten ty där bor av gammalt merparten av de som envisas med att vilja bestämma. Särskilt över själva tätorten.
Ser ut som att asfalteringen av genomfarten är i det närmaste klar nu på morron. Hade det arbetet genomförts, säg för sjutti år sen hade sannolikt de gulklädda blivit trakterade med saft och bullar av allmogen i gräset på vägakanten. Men så inte idag då de likt ’russelianare’ får nöja sig med att bli kortast möjligt men åtminstone artigt bemötta.

Gjorde mig en semesterdag till tjärnen igår.
Här, lagom fjärran vägarbeten och världsligare saker, är det torrt och fridsamt.
Det är, kan man i alla fall försöka måla upp för sig själv, torrt även de dagar då det regnar och det häftar ett slags lillfingerförnämt saktmod över trakten. – En sorts torr och summasaklig (’småsnål’ skulle väl en representant för bättre bemedlade trakter påstå) eftertänksamhet som manifesteras i sekelgamla och sotiga stubbar som står kvar i ungskogen. Ungskogen som av pur respekt för de åldriga vårdarna växer, men så långsamt.

Behaget bor vill jag tro i det karga och ofruktsamma, i yppigheten som inte är.
I skogen som växer långsamt. I stubbarna som står kvar och i tjärnens klara och sannolikt rätt så försurade vatten.
Bara tanken på att man liksom för att få bekräftat något man redan vet, eller åtminstone håller för troligt, skulle doppa ett lackmuspapper i tjärnens avklarnade vatten känns som ett helgerån. Tjärnen rår ju över sitt ph-värde lika lite som skogen över sin jordmån.
De har bara att gilla läget och anpassa liv och växtlighet därefter. Och det funkar ganska fint.
Näckrosbladen är lätt räknade, om man nu samtidigt med ph-provet skulle få för sig att kontrollräkna, och de tycks på sina ställen inte behöva bryta vattenytan för att få sitt behov av solljus tillgodosett. Då stannar de akvarielikt stundom halvvägs.

Praktfullt blommande träd av okänd sort å Bjurholms kyrkogård.
Var och vattnade. Det torkar upp falle fort i år.

Klipper annars gräs till tonerna av gånglåt från Milwaukee (B&S).
Kan undra hur de som skaffat gräsklipparsköldpaddor a la Galapagos tänkt ordna det med dansmusiken.
Verkar faktiskt som att folk ganska mycket rustar sig för att vara frånvarande, borta.
’Verka vara utan att behöva bli synad’ – som nån Wallenbergare definitivt aldrig sa.
Självgående och på distans ska det vara nuförtiden och förtroendetid är ett sorts nyord som man uppenbarligen lyckats borsta upp och få hyggligt rumsrent efter pandemin.
Tänjbar som en Maine coon, men med utgångspunkt i bara mig själv skulle jag då inte lita ett skvatt på den katten.

Den tål att tittas på XSR700:an. Behaglig att köra också. Lätt och låg, no need att försöka få hemtjänstens uppmärksamhet för att komma i sadeln, om man säger.
Och fort är man uppe i en 12 – 15 mil i timmen som man på rödmyretiden med hela familjen som ett kluster klistrad kring sadeln helst formulerade sig vad gällde hojars hastigheter.
Idag mäter man i km och kkr.
Det första för att det ska låta mer än vad det är.
Och det senare antagligen för att det ska låta mindre.
Icke desto mindre och oaktat vad ovan sagts kan man ändå hava lust till en MT-09 av senare modell. En sån förefaller också hanterbar och känns i likhet med en del andra hojar kapabel att smidigt och raskt få med sig sin bakände.
Det är en subtil och lite svårdefinierad egenskap hos hojar, detta med deras förmåga att liksom inte dras med för långa bakändar.
Ska iaf avyttra den KTM 690 som idag körs mest bara till och från besiktningen.

Måttlig till frisk vind från nordväst idag och rikets skolbarn står enligt rubrikerna i begrepp att äta huvudmännen ur sina flotta kontor. Man får väl åtminstone önska dem lycka till, skolbarnen alltså.
Det blir antagligen inte så lätt.
Gulkragens blommor har snart gjort sitt. Kronbladen tappar sin djupare färg, bleknar och torkar bort. Och äppelträdet blommar, hukar som inför en förväntad örfil under eken som ser ut att tveka mitt i slaget.
Satte för betesputsen igår. Tänker fuska och inte ta av piggkättingarna då dom är rätt så slitna och torde göra minimal åverkan på marken. En välkommen luftning av gräsytan blir kanske istället en positiv sidoeffekt av lättjan.