Det är med loppisar som det är med torrsomrar. Båda kommer lite för tättomt.
Torkan till trots så brinner det för sällan, som man lite drastiskt brukar säga.
Det hinner hopa sig i lador och på vindar och varenda kotte när drömmar om att under en urtvättad återbruksgloria och med viss avans kunna kränga saker den aldrig behövt till sin nästa.
Prästkrage och blåklocka tar torkan i akt och triumferar utan ambition att dominera, medan grodorna tvingas lägga ännu ett uselt år till flera föregående.
Längs skogsvägen kan vi som vet att skilja på det relativt begränsade utbud som förr fanns att tillgå – höga och/eller låga – strax vandra torrskodda i så kallade lågskor längs diket. Och ute på Nyby har vattenspegeln dunstat samman till en krackelerande och bara lätt fuktig jordyta där spår av räv och rådjur går att finna