Eken är ett fyrstjärnigt näringsställe så här års när andra lövträd har tappat mycket av sina löv. Inte alls konstigt att småfåglarna trivs i dess stora krona..

Den formligen kryllar av insekter. Här en sort som påminner om bäcksländor? med sina cellofanliknande vingar. Hela trädet tycks fullbelamrat av dem..

Även prydnadshallonens tallriksstora blad under eken är överallt täckta av insekterna.

Igår.
Åt sydost den större vägens ständiga ström av bråttombilar och åt sydväst det sporadiska knastret från grusvägens glesare trafik.
Här intill bergväggen står sommaren kvar, varm, vän och vindstilla. En kopp kaffe gör sig extra bra i det speciella klimat som bara en skyddande bergvägg åt söder kan skapa.
Lingonen är här stora, vinröda och spolformade, lite åt bönhållet, ungefär som små tomater ibland kan vara. Man undrar om det kan vara en alldeles egen varietet.
Men man får inte treva efter för mycket med plockarens metallfingrar, ty då flyr många av bären åt olika håll precis när man ska till att lyfta dem ur riset.

Ett av hyggets många offer för törskatesvampen.
Mängden torrtallar skvallrar om en närmast epidemisk smittspridning.

Regnade stundtals och ställvis ymnigt idag, men en hink bär har det i alla fall blivit.
Plockade en hink igår också, ty däri bor ett slags gudi behag även om frysboxen kanske skulle föredra en mer varierad kost.
Antar att den bärplockande pricken på hygget och den som samlar stadens returburkar i någon mening är av samma skrot och korn. Det handlar ju i båda fallen om att ta vara på något som annars riskerar att bara gå förlorat.

Igår hade jag sällskap av två korpar. En Hugin och en Munin som bevakade sitt Asgård, ihåligt klonkande, som spelade dom på benpipor. Strax vid bilparkeringen lät en orrtupp sig falla från toppen av en torraka. Och långt i nordväst Nytorps korrugerade plåttak.

Det blev lingon igår också. Det gäller ju att ta vara på gussgåvorna även om man inte direkt måste ha bären för sin överlevnad. Ja, jag är medveten om att det blir lite tjatigt, men det handlar inte bara om bären. Det är minst lika åtråvärt att ha ett gigantiskt hygge alldeles för sig själv.
Men först och främst behövde verkstad konsulteras. Startmotorn har ibland börjat låta som Ford Cortina alltid lät. Dvs som ett hånskratt.
Uppsökte därför därför en av ortens bilverkstäder som håller sig med den där trivsamma glesbygdsdekadensens öppna dörrar och håliga hyllor. (Lite att jämföra med känslan efter Berlinmurens fall).
Och lagerhållning kostar förstår man. Nog bara systembolaget som också i civilisationens ytterkanter har råd att täppa till överallt.
Och för övrigt: vem har sagt att det ska vara enkelt?
Ja, antagligen någon som tror sig ha litegrann att säga till om.

Har plockat lingon på de branta backsnytorna ner mot ån ett par dagar.
Mellan lingontuvorna kryllar av myror som inte alls tycks besväras av gravitationen. Där jag måste klamra mig fast i vad som finns av vresal och pyttegran, springer myrorna obesvärat kring som ingenting. Gissar att deras värld är ganska platt fast den lutar.
Annars en typisk lördag i mitten av september då man undrar om och när slamtömmaren som en annan frälsare ska komma. En och annan höstskygg trast som tyst flyr fältet när man hämtar in tidningen, och i eken ryttlar och rör sig. Det är rödhakar som svartögda och allvarsamma söker födan där den är. Det vill säga under gytter av blad och i gömslen närmare marken.

Man får klättra för att nå henne. Eller rättare; bilen får.
Som en sked full ligger hon där mellan bergklackarna. Vattnet klart och genomsiktligt, kanske en aning försurat. Eller har hon bara anpassat sig till den lite magra tillvaron på den stenigt torra tallåsen.
En orrtupp bullrar upp och passerar över mig. Skrämde jag den? Eller var det någonting annat som fick den att flyga åt mitt håll?
Jag får en känsla av att vara iakttagen, taxerad med avseende på näringsvärdet. Värderad, vägd i handen av någon med börsen som motvikt i den andra handen, som när någonting nytt dykt upp i kyldisken på affären.
Inbillning, högst sannolikt, men här i tjärnens omgivningar trivs säkert många slags djur.

Landet lutar snabbt direkt från strandkanten åt sydost.
Giv mig tillåtelse, en spade, och jag ska som Vildhussen på några timmar flytta stora mängder vatten!
(Håhåjaja…vad tror sig inte pensionären om när han har en bra dag).

En svit brända stubbar är som vanligt bara att glädjas åt och tacksamt ta till protokollet. Det förefaller närapå obegripligt att så många av dessa reliker ändå överlevt maskinernas larver och kedjor i samband med avverkningar.
Någon vidare bevarandestatus torde dom inte ha haft att åberopa.

Igår vallfärdade jag inåt landet en bit. Letade torrhålen och fläsksvålen – den från hästkörartid. Jag sökte långsamheten, knasterställena, där både tillväxt och nedbrytning följer en annan rytm än annorstädes. Ställena där fredagsriset är huvudet högre än annan växtlighet
Strax under taket, på höjdplatån, blev vägen plötsligt plan och behagligt slingrande från att ha varit som en sinuskurva..

Här och där låg små magermyrar instuckna. Även dom torra och troligen farbara i lätta sandaler.

Torrstubben stack kalkvit upp ur mossan som ett bogblad från längesedan..

Torrstubbarna i övrigt talade för sig själva. Eller teg, kanske man ska säga. Det mycket komplicerade tillväxtmönstret påminde om virkmönster i långeliga tider och över generationer undanlagt bara för att det aldrig hann bli riktigt färdigt.