Ja nu bor vi ju kommunalt. Det är en sorts sommar och vi behöver inte bry oss särskilt om vad termometern visar. Den digitala ute på balkongen hävdar att det avrundat är 5 grader på morron, och mer noga än så är det ju faktiskt inte.
Tiondelarna kan man strunta i så länge pensionen räcker till och man får vara någorlunda frisk. Tilläggas bör att det finns talrika exempel på att det skulle kunna vara precis tvärtom.

Kom från det ena till det andra att tänka på myrslåtter för längesedan.
Vasst starrgräs och liekrak. Vått om fötterna.
Varmvått (sommarn var ju långt liden, myren uppvärmd, myrslåttern bland det sista).
Som trasor klippta ur samma säck med lump och vävd till en minnesmatta sitter min myrslåtter ihop med ett svårläkt spiktramp, brunaktigt myrvatten och när broder Ebbe rev och flyttade timmerhuset på Norrnäs.
Det var där, i bråten kring timmerhuset, jag råkade trampa på spiken som myrvattnet sen höll smärtsamt aktuell under en minnesvärd sommar.
Men vilket år det var har jag ingen aning om.

”Å bytta dera källboLe” som åtminstone några bjurholmare säger.
En då, och såvitt känt även därefter, tämligen respekterad medborgare hade engång fräckheten att påstå att Bjurholm ingen historia har.
Själva centralorten var det nog som sagesmannen avsåg får man förmoda eftersom personen själv var bördig från en av de perifera byarna.
Men visst har Bjurholm historia.
Bara det att den av diverse skäl inte är lika lång som den de omkringliggande småbyarna byggt sina myter och motiv kring.

Ute på Nyby stryker då vägen som alltid farligt nära förbi.
Aningen högre upp i förhållande till husen för varje gång vägen omarbetats och ånyo asfalterats.
Åtminstone två gånger har mer prominenta besökare rasat ner från vägen.
En gång då svärfar läxade upp vägmästarn (jfr Lars Molins ”Midvinterduell”).
Samt en annan gång när rektor personligen lät meddela att barnen måtte beviljas skolskjuts trots att det egentligen var lite för kort skolväg.
Om man genade uppför Rektorsgatan istället för att ta skolbussens väg, vill säga.
Vilket nämnden inte alls höll för otroligt skulle ske ifall barnen själva, till fots eller på annat sätt, skulle ta sig till skolan, alltså.

Blåser isande kallt idag.
Bra det då. Då får man ju göra sig lite viktig och elda.
Förr fick man vara lite försiktig med eldandet när spåntaken begynte torka upp på vårkanten.
Numera är spåntaken få, och man får vara försiktig hela året bara för att folk med liv och lust, men mot halvskral ersättning säger att man ska vara precis det.
Vidare rinner timmerbilar i en jämn och strid ström genom samhällets huvudstråk som av de påmålade ringarna runt brunnslocken att döma står inför några sommarveckor när man kanske gör bäst i att välja framkomligare vägar.
”Att nånting alls räck då till” skulle nog farmor ha sagt.

Såg apropå nåt helt annat att Diamantens ursprungliga 60 platser krympt till 40 enligt senaste, något nedbantade förslag.
Samt att Bjuregården vid närmare eftertanke nog skulle kunna duga ännu en tid.
Typ som nån sorts mellanboende.
Och det lär väl behövas. Stora 40- och 50-talsgenerationer står snart nog och stampar (som bara de generationerna kan stampa) i kön.

Månntro duvhöken som slagit till?

Eldat på morron? Jodå.
Inte nödvändigt kanske, men liksom för den inbitne kedjerökaren är det inte bara att sluta.
Det var ju heller inte mer än sju grader vid sextiden vilket kanske kan vara en förmildrande omständighet.
Vad det verkar så rivs det och byggs nere på det fd värdhuset i dagarna.
Som om det rörde sig om nån sorts naturkatastrof omöjlig att förhindra hör man ibland en och annan smått uppgivet sucka; ”Jo men visst, det finns ju ett politiskt beslut på det”.
Må dä. Går kanske för detsamma när man nu står med hammaren i ena handen och sågen i den andra lite här och där i samhället.

Eldar en morgonbrasa av bara farten ute på Nyby.
Solen ger draghjälp. En torr och behaglig eftervärme av igår är på plats redan när jag kommer in och börjar slamra med spisluckorna.
Det händer någonting med rum som tillåts stå tomma och bara vara. Eventuellt är det så enkelt att det inte händer någonting alls. Eller åtminstone bara ibland. Ungefär som när man förr höll sig med stora svala rum som bara stod och väntade på bröllop eller begravningar.

Utomhus grönskar det snabbt. Häggmispeln tänder sina ljuslågor. Blåsipporna är snart utblommade medan de vita blommar för fullt. Gullvivor är också på gång, liksom de tack och lov inte riktigt allestädes närvarande lupinerna med sina än så länge oförargligt små och många blad som försöker se oskyldiga ut.
Bakom granhäcken finns dom, jag vet, och där må dom väl vara.
Eken gör sig ingen brådska. Den håller sig med en egen klocka, struntar väl i sommar och vintertider, vallar med tålamod ett bestånd av liljekonvalj kring sina rötter.
Vadar, väntar, att dom ska komma på fötter innan den själv vecklar ut sina löv.

Äntligen barmark såpass att man kan ge sig av en bit från allfarvägen.
Skogsvägen stenigt torr och fin. Små gröna skalbaggar flyr undan tiotalet meter när jag kommer gående och gör, när de eventuellt börjar tröttna på leken, en kringgående rörelse och landar bakom där jag nyss passerade.
Av de små och ganska ettriga myror som i vägens myller av grovt krossad sten hittat ett suveränt tillhåll syns än ingenting. Men längre fram på sommaren brukar små högar av finare material som forslats upp ur djupen skvallra om att där finns aktivitet mest överallt.
Inga björnspår på vägkanten som det var ifjol höst, och ganska sparsamt med älgspår. Men diket bubblar av lekande grodor.
Verkar som att grodor har något slags vett att inte leka i diken som torkar ut alltför snabbt. Längre bort i just det här diket finns ställen som – iaf mänskligt att döma – borde vara helt ok för grodor. Men där är tomt. Inte ett liv för att vara mera exakt.

Än finns det liv i den gamla sälgen på andra sidan vägen.
Likt en döende stjärna är den dock på väg att slockna. Den slungar ut sitt sista ljus i form av några blommor åt olika håll, men många är det inte.
Den barkfäller på rot, där den står inom stenramen där förr en liten fyrkantig stuga stod.
Har inget namn på kvinnan som sägs ha bott där medan stenkvadraten ännu bar upp fyra väggar och ett tak.
Därtill är mängden Marior, ”Minor” (ibland och ofta nog en och samma person) som passerat mina öron alltför förvirrande stort.
Hon lär i alla fall vara den som nogsamt sett till att inget av fjärdingsmans Minas barn, på hitsidan vägen, badades utan eldkol i badvattnet.
Men det var ju på den tiden då det även fanns underjordiska makter att förhålla sig till.

om utslåtter
om myggsomrar o brytningstider
om hur man dröjde sig kvar
långt ut i ljusa natten

Ett rådjur har tagit för vana att ibland visa sig intill dammen ute på Nyby.
Det jag hinner uppfatta innan jag fått fötterna ur bilen är egentligen bara en ljus fläck som vinkar hejdå mellan granarna.
Hade deponerat ett fång morötter poste restante haren, grå som gammal snö, och tänkt att den som en sagoboksillustration skulle sitta och gnaga på morötterna när jag kom farande om morgonen. Men hann rådjuret före sådåså.
Här på gräsytan bakom lägenheten syntes igår en stor flock trastar. En kort stund, lång nog att särskilja sig från stunder ännu kortare, stod hela surven blickstilla innan maskletandet tog vid på nytt.
Det såg ut som en sorts fågelvärldens tysta minut. Möjligen var det rovfågel i farten.

Rätade upp brevlådan som fått sig en knuff. Troligen i samband det sista snöfallet då entreprenören med en lättnadens suck redan börjat koppla ifrån och ställa undan.
Åt den krokiga kilometerstolpen av brädgårdsräls är inget att göra.
Siffran är sedan länge borta och stolpen vaktar numera bara över sin egen existens.
Man borde kanske mumla för sig själv i lagårn en stund, leta fram kaprondellen och göra processen kort med sagda stolpe. Men det skulle förmodligen kännas litegrann som att bära hand på någon av rikets åldriga milstenar.
Kan krävas både skriftlig ansökan och ett antal sammanträden, ev en flytt av stolpen.
Några tiotal meter hit eller dit spelar kanske mindre, men därför inte alldeles obetydlig roll då siffran ändå saknas.
Längre tillbaka, när vägförvaltningen var en faktor att riva av sig mössan för, var det antagligen en ära att som småbrukare bli tilldelad en kilometerstolpe av järn.