Gick nedåt bäcken idag för att titta efter utterspår.
Den sankare strandkanten på tjärnen är lite lömsk efter tövädret och efterföljande isolerande snöfall. Här och där trampar man som genom klirrande, krasande fönsterglas och väter skon i ett öppet vattenöga.

Av uttern inte ett spår. Men en bit nedströms satt den frackklädde strömstaren tyst. Vickade mekaniskt såsom den gör från vänster till höger liksom till varje pris värnande det vita bröstet innan den svirrade iväg en liten bit. Det förefaller som om strömstaren gärna vänder den mörkare ryggsidan till. Kanske för att på så sätt bli mindre iögonenfallande mot en mörkare bakgrund?
Den är på mer än ett sätt underlig strömstaren. Reser aldrig långt. Och flykten är insektslikt högfrekvent – eller kanske minner flykten än mer om kolibrins.
Nåja, järpen förflyttar sig kanske på någorlunda likartat sätt om man tänker efter.

Middagssolen skjuter långt in i den gamla granskogen.
Värmer bara måttligt förstås, men lyser upp.