Etikett: Marianne

Det sket sig… fatalt

Av , , 4 kommentarer 5

God morgon! Ja, idag hade Nicco tänkt sig till skolan men det sket sig ju… fatalt. Det är på hennes skola det är vattenläckage, så hon får stanna hemma. Inte för att jag kan påstå att hon sitter och grinar över det, hm… undrar just varför???

Själv är jag också hemma idag, känns bättre i nacken men jag tänker inte förta mig, utan jag provar jobba imorgon stället, så får vi se hur det går. Jag fick förresten en länk av Jan A, svt.se/2.18739/skarmslackare till olika övningar man kan göra för att hålla nacken i trim, inte så dumt faktiskt, och jag har redan hunnit gå igenom dom nu på morgonen. Någonting man med all sannolikhet kan göra varje dag för att förebygga trassel med nacke, så det ska jag göra. Tack för tipset!
Igår kväll var det bastun igen, men vi tillbringade bara en halvtimme därnere, Marianne fyllde nämligen år, och hon ville bjuda på tårta, så vi travade upp till henne. Och där blev vi sittandes, nästan till nio på kvällen. Mycket prat, som vanligt och trevligt.
Ikväll är det mot alla odds, jag såg första avsnittet och det verkar helt ok. Många frågar sig varför, en som är handikappad, ger sig ut på såna äventyr, men dom är väl inte sämre eller mer annorlunda än alla som söker sig till Robinsson, eller andra såna där utmaningsprogram. Dom vill ju testa vad dom klarar av, och det blir ju förmodligen ett minne för livet.
En skillnad här är väl att det inte är en inbördes tävlan, utan alla ska ta sig fram till mål… förhoppningsvis. Och det är väl det vi får se om dom gör. Jag sa till mamma, då vi pratade om det här programmet, att inte skulle då jag vilja stå, öga mot öga med en elefanthjord, fy tusan, dom är inte att lita på, inte heller krokodiler och flodhästar, men det här gänget gör det, men för all del, inte utan viss pulsförhöjning.
Näpp, nu ska jag gå och släppa ut katterna, så dom får komma upp en våning, hoppas ni får en trevlig dag, allihop!

Dom smyger med det…

Av , , 4 kommentarer 7

 

Det var bara Kerstin som var frånvarande igår, på fikat, så för hennes del får det bli en annan gång. Det gjordes några avhandlingar då också, bland annat detta om alla smyghöjningar som finns, som man inte tänker på förrän man pratar om det.
1,4 liter i läskflaskorna, gäller inte alla man ändock, pepparkakorna är mindre, tyckte Marianne, det späs på gurkmeja eller vad det nu är, i saffranet och därför är det billigare på vissa affärer, dom stora äggen, är inte stora längre, sa Laila. Och så är det säkert, numer finns det ju specielle förpackningar som det står XL på eller Extra stora ägg, och då kan man se skillnad, dessutom brukar dessa ägg ofta innehålla dubbelgula, men dom kostar därefter också.
Cigarettpaketen som helt plötsligt tappat en cigg, från 20st till 19, inte för att jag bryr mig, men min man och säkert många andra som röker, cigaretterna blev ju inte billigare för det. Aldrig att dom säger: Nu tar vi bort en cigg… sug på den ni. Eller: nu har hönsen dragit ner på produktionen, dom vägrar lägga större ägg, i så fall får ni allt vackert betala för det.
Nå, det är väl bara att gilla läget, alla ska sugas på sina pengar och mindre ska vi få för dom, men vi ska egentligen vara lyckligt ovetandes om det.
1:a advent, då mina föräldrar och lillsyrran med sambo, var här, så satt vi ju och kikade på gamla kort. Detta album bläddrade vi också i:
Mina svärföräldrars bröllops kort, samlade i ett album med text bredvid. Vilken grej, och vad roligt att det finns kvar. Dom verkade ha fått till en riktigt rolig fest och något att minnas.
Och nu, apropå bröllop, tack fru Helena Springare för kortet som damp ner i brevlådan igår, jättefint och klart jag ska komma förbi och hälsa på. Säg bara en tid och jag kommer :-)
Idag ska jag, hemska tanke, bli intervjuad av en journalist, reportaget ska komma i Expressens söndagsbilaga, om allt går som dom tänkt. Jag får väl återkomma om det. Spännande!!!
Jag jobbar idag och dessutom är det julmiddag, hemma hos chefen, om inte julskinkan har rymt, förstås. Önskar er alla en toppen dag!

Du är nu varnad, Öhman!

Av , , Bli först att kommentera 8

 

Jag gick till ”gammgården” igår, och där kom sedan hela gänget ut. Marianne bjöd på kaffe och det satt ju inte helt fel. Det var riktigt varmt därute.
Jan B, berättade om sitt gipspaket han hade haft någon gång i början på 70-talet. och nu ska alla som har ett sådant, inte, jag upprepar, inte, göra som han gjorde. Han hade brutit båtbenet, efter ett fall ut genom en lastbilshytt (det där känner vi ju igen Åke, men du föll ut därbak istället).
I alla fall, med detta handledsbrott så skulle hela armen gipsas, upp över armbågen, eftersom dom räknat ut att en vridning av armen inte skulle vara bra för läkningen. Nu bad Jan om att få armen gipsad med handflatan uppåt, för att han i sitt jobb, skulle kunna hålla i ett verktyg som dom använde sig av. Han fick sin vilja igenom.
Och det gick ju bra, sa han, tills det var sängdags och han skulle ligga och stirra in i handen och ont gjorde det också.  Nå, det rådde han bot på, och spände fast armen i skruvstädet och sågade sedan av gipsen, strax nedanför armbågen, problemet löst.
När han hade haft gipset ett tag så upplevde han att det luktade surt om handen och plötsligt blev han rädd att hela rasket höll på ruttna upp, då tog han borrmaskinen och skulle göra ett hål vid handleden, det lyckades han med men det var bara ogjort att han inte skulle ha fått stopp på maskinen och borrat sig rätt genom handen. Han tog då en finare, mindre borr och perforerade gipset så det blev luftigt och fint.
När det sedan var dags för ett återbesök återstod endast en bit av gipset, ungefär så det täckte handen och en liten bit uppåt. Läkaren tittade på armen, stirrade ner i journalen och kunde inte få det att gå ihop, är det inte ett båtben, sa han och såg uppenbarligen förvånad ut. Janne berättade sin historia och läkaren gjorde väl inga stora glädjeskutt och sa att dom nu skulle lägga om gipset, men det vägrade Janne, då tar jag bort det igen, så det är ingen idé, och han slapp hela proceduren.
Läktiden blev aningens längre men det tyckte han inte gjorde något. Han arbetade ju ändå. Jag vet att när Åke bröt båtbenet, så gipsades inte armen på det sättet, så dom kanske gjorde sig en lärdom av Janne, att man inte behövde slösa sådär med gipset, det skulle läka ändå, eller så beror det på något annat, vem vet?
Igår kväll, med det vädret vi hade, så var Gammlia ett ställe vi besökte. Och nu Öhman, måste vi höja ett varningens finger, inte var det väl så klokt att parkera just där:
Kanske bäst att du tittar en extra gång i baksätet så det inte är blött och luktar piss, folk kan ju ta miste, eller  :-)
Önskar er en fin dag!

Från 0-100 på…

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Undrar just om det finns fler än jag som kan lyckas med följande. Jag skulle färga en väst, för ca två år sedan. Vi var uppe i stugan, men det var väl inget märkvärdigt med det, det finns tvättmaskin däruppe också. Givetvis skulle färgen vara svart. Jag hällde i färgen, satte igång i maskinen, den gick så lagom att den fyllde upp allt vatten och sedan dog maskinen…Tack för det, televerket!!!
Jag fick tömma maskinen på dess innehåll (inte speciellt roande) och försöka handfärga västen med det jag hade kvar i hinken. Nå, västen blev väl inte som jag hade tänkt men den fick då färg.
Igår skulle jag färga min favvo tröja, även denna svart, och fruktansvärt solblekt. Införskaffade färgen, hällde den i maskinen, satte igång eländet och gick, förväntansfullt runt och tittade på klockan med jämna mellanrum. Så hade tiden passerat, jag gick ner i källaren och vad hittar jag väl där, jo, jag har slagit igång maskinen men inte satt på vattnet. Så den har snurrat några varv, så där lagom så att färgen spridit sig på tröjan…fläckvis, och sedan har den stannat. Jag slog givetvis igång hela karusellen igen, men resultatet blev inte riktigt vad jag var ute efter…nu är den fläckig. Så fantastiskt!
Jag menar, hur många gånger på ett år färgar jag någonting överhuvudtaget…en gång, kanske, och då ska det förstås rappla med detta, hm…
Jag var över en sväng på gammgården igår, ut kom Jan A, Inge-Gerd, Kerstin, Jan B, Ingrid och Marianne, inte alla på samma gång utan i en jämn ström. Jan B, berättade en rolig historia. Här kommer den: Det var frun som var smått irriterad på sin man, som aldrig lyckades komma ihåg hennes födelsedag, och nu var måttet rågat. Hon lade in en rejäl önskan till honom om vad hon nu förväntade sig att få. Det skulle vara något som gick från 0-100 på fem sekunder…sådeså!!!
Födelsedagen kommer och hon kliver in genom dörren och där står ett paket innanför dörren, hon öppnar det och i paketet ligger…en våg. Hahaa…ja, den kunde med andra ord också gå från 0-100 på några få sekunder, förmodligen inte vad hon förväntat sig men…
Jag önskar er alla en fin dag!

1:a parkett och 2:ndra

Av , , 2 kommentarer 8

 

Åke hade grävt fram Niccos träskor, som hon högst motvilligt, hade på sig en…eller två gånger, för två år sedan, då hon brutit det där lilla benet i foten, och kirurgen tyckte att det skulle kunna läkas med en träsko. Det läkte tydligen ändå, men hon har ändå problem med vissa saker hon gör. Nå, träskorna kom då fram till ytan då han städade lite i ”gammbussen”, och jag kom ihåg att Birgitta tyckt att träskorna var så fina, så jag tänkte att då kunde hon få sig ett par, så jag åkte till ” gammgården”, igår och passade på att ge dom till henne.
Där satt dom, som på två parketter, första parkett, bestående av Gun-Britt, Inge-Gerd, Jan A, Sören och en som jag inte vet vem det är, på andra parkett, med lite skugga från björkarna, satt Birgitta, Fred, Laila och sedan tillkom Marianne och hennes son Lars. Så jag varvade mellan parketterna och blev kvar där någon timme.
Sören tyckte jag var en fegis som inte berättat hans lilla historia men jag sa att det är väl slutklämmen som är rolig, jag kan ju inte bara skriva om en massa skrynkliga människor, och aldrig komma till det som ska vara roligt. Han satt och pillrade på gps:en som han har i mobilen, dom skulle leta sig till Täfteå dansloge, hade dom tänkt. Han började fråga mig om resväg men där opponerade sig Inge-Gerd, med en gång, hon har nog fått höra om mitt lokalsinne :-) Ja, till Täfteå hittar jag, men inte till någon dansloge.
Sören knappade på och sa, aha Volvo…10 minuter, om man klickar på den knappen så får man veta hur lång tid det tar för den bilen att köra, jo, fortsätt drömma, men å andra sidan, det skulle ju kunna vara så, med tanke på hur många bilar som är utrustade med diverse pillersaker, som till exempel, bränsleförbrukning vid en viss hastighet, lufttryck i däcken etc. Jojo, det vore något det, men då måste man ju också ta chauffören i beräkning, och om han/hon håller sig till hastigheterna som är gällande.
Jag berättade också om Theresé och Anders, tiltade gps som talat om att dom är i Söderköping, eller vart det nu var, oavsett om dom kört i Uppsala eller här i Umeå. Nu säger den dessutom att dom är i Norge och kör omkring, inget att lita på, med andra ord.
Näpp, nu ska jag sätta fart, frukost står på listan, och sen ska jag nog trava över på Hp:s och handla lite, göra middagen färdig och sen får vi se. Ha en bra dag!
                                                                

 

 

Apropå this and that

Av , , 2 kommentarer 5

 

Nu har Sally börjat göra önskelista, enligt Theresé så är detta vad hon önskar sig sedan:
 
Egentligen, från början, så var det inte den sparkbilen vi nu köpte till doppresent som jag hade tänkt mig. Jag hade nämligen sett i tidningen bil och bostad, en bild på en sparkbil föreställande en BMW, tyvärr fanns inget inköpsställe angivet och när jag sökte på nätet så verkade den inte finnas här i Sverige, så det bidde ingen sådan.
 
Coola leksaker finns i ett överflöd och man kan undra hur någon en gång i tiden kunde nöja sig med ett par kottar och några stickor att sätta in som ben.
 
Igår var det bastukväll, och det blev en liten lektion i hur man kan knappa in siffror på mobilen för att se sitt saldo. Ni vet, *120#. Marianne verkade nämligen ha fått sig en mycket konstig mobil i present, hon måste ladda den med minst femtio kronor, titt som tätt även fast hon har 400:- på den. Om hon inte laddar den så stängs den bara ner och ingen därnere kunde då begripa vad hon ha för mobil. Eller vad det kan vara för konstiga villkor på den.
 
Apropå Marianne så berättade hon i somras om en väninna som skulle bjuda på middag. Vem som blev bjuden kommer jag inte ihåg men hon hade i alla fall vid middagsbordet sagt att jag tror vi tar en lättare middag idag…vi tar ett äpple. Schysst bjudning!
 
Svärfar och svärmor brukade också, apropå enkel mat, ta med sig en termos med buljong då dom åkte ut på isarna uppe i kittelfjäll, för att fiska. Vid ett tillfälle då svärfar stod och kokade denna buljong så kom en tvättäkta Kittelfjällsbo intravade i köket, han tittade på när buljongen kokades och sedan hälldes upp i termosen –Du kokar enkel mat, sa han. Nja, svarade Nicke, vi ska bara ha med oss något värmande ut på isen, men han verkade inte riktigt tro på detta. -Koka enkel mat sa han igen och tyckte sedan att han skulle ta en korvbit och skiva ner, föreslog han och visade hur han skulle karva ner några korvskivor i buljongen.
 
Jag känner mig inte helt hundra, håller på att åka på en rejäl förkylning, men det kanske inte är så konstigt med tanke på vart jag tillbringar mina dagar. Får se hur länge jag klarar mig, nu är det i all fall dags att göra sig redo för en ny dag. Hoppas eran blir bra!

Massbestraffning

Av , , 2 kommentarer 3

På den tiden man hade simning på schemat och badhuset var stället man åkte till, så kommer jag ihåg att det fanns en trädgård med äppelträd precis mitt emot badet och det var absolut omöjligt att låta bli att palla äpplen därifrån då vi stod och väntade på badbussen. Jag tror inte att vi var ensamma om detta och dom som bodde i huset torde ha varit ganska less på alla barn som smög runt på deras gård.

Nu har Åke berättat att då han var runt 10-11 år så hade hans klass friluftsdag, borta på Gammlia. Själv låg han hemma och var sjuk. Tydligen så fanns det gott om äppelträd redan då, och om det nu var vid samma hus, ska jag ha osagt.
 
I alla fall så pallades det en hel del den gången också, med den skillnaden att barnen blev lite väl ivriga och rev sönder några grenar på trädet och detta skulle nu få sina efterföljder.
 
Detta togs upp på skolan då Åke var tillbaka på plats och nu handlade det om massbestraffning. Alla skulle vara med och betala för skadorna, många av barnen hade inte varit i närheten av trädet men det var väl svårt att reda ut exakt vilka som var skyldiga. Fröken hade sedan vänt sig till Åke och sagt – Du Åke, slipper inte heller undan, om du hade varit frisk, så vet jag att du hade hängt i trädet, du med!
 
Haha, det var ord och inga visor det. Nu kommer han inte riktigt ihåg om det var så att han blev tvungen att betala, eventuellt kan hon ha sagt att han egentligen inte, skulle ha sluppit undan men han var väl ändå den enda i klassen som bevisligen inte varit där, och man ska väl inte dömas för något innan det hänt.
 
Men sådant förekommer också, det vet jag. Det talade nämligen Marianne om, igår, då vi satt ute på gården. Hon kände till en man som smällde till ett av alla hans barn på fingrarna, då pojken gnällde och sa att han inte gjort något, så hade gubben muttrat –Jaja, men jag vet att du hade varit där om du haft chansen.
 
Önskar er alla en fin dag!

Grannarna ogillar Marianne!

Av , , Bli först att kommentera 5

Jag var till Fred igår kväll, jag ska nämligen vara kattvakt i två dagar och fick träffa katterna samt veta vart maten fanns och så. Birgitta var också där och vi satt i tv rummet och pratade lite.

Vi kom in på ämnet godis och vad dom tyckte om och inte. Ja jag tycker då inte om Marianne sa Birgitta och fick genast bifall från Fred. Det som blev smått roligt är att Freds granne heter Marianne och är en av dom som brukar hänga i bastun. Men dom avsåg ju givetvis inte henne utan godiset som var ett stående inköp när man var till Finland, som barn.

Aha, sa jag, det ska jag minsann ta upp i bloggen, att ni ogillar Marianne alltså. Så nu har jag gjort det men med medföljande förklaring så borde inga missföstånd bli av detta uttalande.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , , ,

Bergsbestigning på gymmet

Av , , 2 kommentarer 4

Laila (en av grannarna och tillika en ur bastugänget) ringde igår och ville bjuda på årets första fika ute på gården. Klockan två var det samling runt lilla bordet, vi blev några stycken. Jan, Ingrid, Laila, Birgitta, Ingegärd, jag, Britt, Marianne och Margareta, och lilla Meja, en hund som Britt skulle passa.

Jag har som bekant suttit ute nu, tre soliga dagar, (tror jag att det är) och nu har jag startat upp mitt årliga projekt, som aldrig tycks bli färdigställt. Jag har slutat använda armbandsklocka, man har ju jämt en mobil i fickan, men nu har jag klockan på mig. Och så här ser man ut efter lite sol:
 
Nu till mitt projekt. Jag ska införskaffa en permanent penna, gärna svart och med smal spets. Sedan ska jag fylla i ett mönster på huden som är vit och sedan fortsätta göra det tills området runt det svarta fått samma färg som hela armen. Om jag då låter färgen försvinna (även om den är permanent så måste man ju fylla i mönstret för den nöts ju annars bort) så kommer jag att ha en soltatuering. Jag har aldrig tagit mig så långt. Ifjol köpte jag en penna men den var rena skräpet och färgen satt inte kvar. Men nu ska vi se om jag får slutföra detta.
 
När vi bara var fyra kvar som satt där så blev det snack om motion och träning, och då kom jag ju ihåg en händelse där jag är och tränar. Ofta får jag vara där ensam, beror lite på vilken tid på dagen man är där. Och denna dagen började jag ensam men sedan dök det upp en glad kille från nåt utrikes land. Han hejade och for runt som en raket mellan träningsredskapen och såg inte riktigt ut som om han kunde bestämma vad han skulle göra. Vissa grejer petade han lite oförstående på och fortsatte vidare till nästa.
 
Själv satt jag i benpressen och hade full uppsikt över rummet. Jag visste bara att det skulle hända något, för eller senare. Och nog fick jag rätt. Han kom fram till löpbandet, ställde sig på det, kollade in knapparna, spände fast stoppsnöret, som man har för att bandet ska stanna om man ramlar av, kliade sig i huvudet och startade upp. Jag insåg ju att han inte visste hur man skulle göra och tyckte han var modig som ville testa själv, annars kan man ju alltid fråga någon tänkte jag, men han ville kanske att det skulle se ut som han var världsvan.
 
Bandet satte igång i ganska hög hastighet men han nöjde sig inte med det utan skulle ha lite uppförslut. Det fick han, värsta lutingen du kan knappa in, det såg ut som om han skulle ha behövt bergsklättrings saker för att fixa uppstigningen och han kämpade så svetten rann, för att hinna med. Så drar han fram ett papper och ska snyta sig, halkar efter med farten , stoppsnöret rycks ur och han håller bokstavligen på att mosa näsan mot bandet. Allt detta på en tid av kanske två minuter. Så gav han upp det träningsredskapet och fortsatte till nästa. Jag hade väldigt svårt för att hålla mig för skratt men blev nog mest stressad av hans sätt.
 
Önskar er en trevlig lördag!