Marja

Den långa resan.

Den långa resan (11). Leena och hemmet i Finland.

Helt naturligt blev Leena den viktigaste personen i mitt liv. Varje sommar kom hon och var med mig. I början var hon hela långa sommarlovet, men när hon blev äldre sommarjobbade hon eller/och for ut och reste och kom sedan mot slutet av lovet.

Här är våra passfoton, när vi åkte iväg ensamma:

 

Leena hade, precis som jag, en dold skelning, som avhjälptes med glasögon och ibland lapp för ena ögat. Min skelning upptäcktes inte förrän jag var 18 år och själv gick till ögonläkaren. Kanske var det mina olikfärgade ögon som dolde den.

Här är ett annat passfoto på Leena ett par år senare. Glasögonen är borta.

Jag kommer inte ihåg att vi gjorde något speciellt. Antagligen följde jag efter henne som en liten hund vart hon än gick. Jag kommer ihåg att hon en sommar hade börjat röka och vi gjorde många promenader då hon tjuvrökte för tanterna.

Leena hade trivts bra hos tanterna och de var väldigt generösa mot henne när hon kom. Hon fick alltid nya kläder och skor. Kläderna syddes upp hos en finsk kvinna, som var gift med skomakaren i byn. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Hon var glad och pratsam och pratade finska med Leena. Jag tror att jag också fick en ny klänning på samma gång.

Det var väldigt strikt vad man fick ta med sig till Finland. Man fick t.ex. inte ha nya kläder eller skor, så Leena blev tvungen att använda sina nya kläder, så att de inte skulle se splitternya ut. Jag minns att hon hjälpte till i köket och hela tiden torkade av händerna på sin nya fina pepitarutiga smala kjol. En sommar fick hon, eller kanske köpte själv, tre par ballerinaskor i olika färger. Den sommaren gick jag omkring i raggsockor och ballerinaskor, för att hjälpa henne att nöta sulorna så att skorna inte skulle se nya ut.

Vad jag minns pratade vi inte så mycket om mamma och pappa hemma i Finland. Jag hade ett kort på dem, så jag visste hur de såg ut. Pappa hade jag ju aldrig träffat, så honom längtade jag mycket efter. Eller jag längtade efter en pappa i allmänhet. Mamma hade jag glömt, eller förträngt. Hon hade ju lämnat mig två gånger: ena gången då hon blev sjuk och hamnade på sjukhus och andra gången i Åbo hamn.

Den enda gången jag minns att vi pratade om mamma, var när Leena stod och strök en blus. Hon hade en vit ärmlös blus med en handmålad röd bläckfisk på ena axeln. Hon strök och strök och jag tyckte att det tog alldeles för lång tid. Då sa hon: “Vår mamma säger alltid, att ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Annars kan det kvitta.”

När jag många år senare gick i bildterapi, målade jag alltid mamma som en röd bläckfisk med olika ansiktsuttryck.

På vintrarna skrev jag brev till mamma och pappa i Finland och skrev av mina betyg, för jag var duktig i skolan. Allt gick förstås genom Leena, eftersom jag hade glömt all finska. Genom hela livet pratade Leena och jag svenska med varandra.

Till jul fick jag paket från Finland. En gång fick jag en fin docka. En annan gång hade mamma stickat en kortärmad jumper åt mig och sytt en veckad kjol till.

Tanterna skickade också paket till Finland. Mest var det matvaror. Det var strikta regler för vad man fick skicka och hur mycket. Jag kommer ihåg att tanterna gömde kaffepaket bland havregrynen i havregrynspaketen. Luther såg inget. Det var min första erfarenhet av civil olydnad. Bra där, systrarna Andersson!

Leena var min livlina, min länk till mina rötter. Hon bekräftade mig och förankrade mig i mitt ursprung. Hon förblev hela livet den viktigaste personen i mitt liv. När hon blev sjuk och sedan dog år1987, rasade hela min tillvaro samman. Jag fick gå flera år i terapi, för att bygga upp mig själv utan henne.

I dag mår jag bra och det vill jag att ni ska komma ihåg när ni läser det jag skriver.

Forts. i morgon… då jag vill berätta om huset, som jag trivdes i.

Var ute på långpromenad i går. Vilken underbart vacker vinter vi har.
Här håller solen på att gå ner.

 

8 kommentarer

  1. Babs

    Det är så fint att följa din berättelse, jag skrattade till ett kort ögonblick, när jag läste om din mamma som bläckfisk.
    Sen när du berättar om din syster och livlina (Leena), så kan jag inte rå för att det kommer en och annan tår, trots att jag vet att du mår bra idag.
    Hon gick bort alldeles för ung, förstår att det var jobbigt för dig.
    Kram

  2. Mii

    Blir så glad av tanterna, att de vad så omtänksamma och tänkte så mycket på er, och familjen.
    Din älskade syster!Men vad jobbigt för dig,men du är så stark och kommer tillbaka, starkare än någonsin!
    Man har mycket att lära eller hur?
    Kram
    Mii

  3. Marja Granqvist

    Svar till Babs (2010-02-18 15:07)
    Ja, det var några jobbiga år. Hon är fortfarande med mig varje dag. Hon fick cancer och jag skötte henne den sista sommaren hon levde.
    Kram för din empati, Babs.

  4. Sus

    Jag tycker så mycket om din berättelse. Du har så mycket värme och klokskap i allt du skriver.

    Tänker på att man kan ”leva och leva och leva”, besvär eller ej, och så händer någonting som blir som en katalysator för allting man har gått igenom…

    Livet säger: Du måste ta itu med det här eller gå under…?

    Det har hänt mig, och att läsa om din systers död påminde om det.

    Tack för allt du skriver.
    Kram
    Sus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>