Marja

Den långa resan.

Förtydligande… till föregående inlägg.

Av , , 1 kommentar 1

Jag kände att jag inte gjorde Kerstin Frykstrand rättvisa genom att presentera henne så kortfattat, så här kommer en mer utförlig presentation från Wikipedia.org:

Kerstin Frykstrand, född Westling, 1901 i Finland, Karelen, död 1997, var en finländsk och svensk konstnär.
Kerstin Frykstrand var verksam som
konstnär
och illustratörSverige från 1930-talet. Hon studerade till teckningslärare vid Ateneum i Helsingfors, samtidigt som hon studerade målning för Eero Järnefeldt.
Kerstin Frykstrand har bland annat målat "månadsbilderna" som 2008 ges ut i nytryck och illustrerat till Hemmets
Journal.
 Hon har illustrerat vykort, almanackor, skolböcker och en mängd ungdoms- och barnböcker.
Kerstin Frykstrand gjorde under många år årstidsbilderna till Scouternas, KFUK-KFUM,s almanacka.

Vill ni se alla hennes månadstavlor, kan ni ex. göra det  här:
http://prylhyllan.blogspot.com/2009/01/kerstin-frykstrand.html  

1 kommentar

Den långa resan (15). Ett tydligt skolminne.

Av , , 11 kommentarer 2

Hur tänker ni er tiden? Som en linje som fortsätter i all oändlighet, eller som något som upprepas i år, årtionden, århundraden? 

Jag tänker på året som tre sidor av en kub.
I vårt lilla klassrum i Småskolan hängde “Månadsbilderna” av Kerstin Frykstrand fint inramade. Året började längst fram till höger. Januari, februari, mars, april och maj hängde på den väggen. På den bakre väggen var dörröppningen, så där rymdes bara sommarmånaderna juni, juli och augusti. Sedan fortsatte september, oktober, november och december bakifrån och fram på väggen till vänster.

Jag tänker alltså på månaderna som tavlor, för det var så jag lärde mig dem och jag har ett utpräglat synminne. Varje gång jag tänker på året och månaderna, får jag en inre bild av hur jag sitter i skolsalen och har ex. maj till höger snett bakom mig. Mitt år blir uppdelat i tre delar och det är ett tomrum mellan det gamla och det nya året. Fast det är ingenting jag känner av i praktiken.

Före jul upptäckte jag till min stora glädje att Kerstin Frykstrands månadsbilder blivit väggkalender för år 2010. Precis just nu när jag håller på och skriver om Fåglum, blev jag så konkret påmind om dessa tavlor.

Här är några exempel:

januari                                                         maj
    

juli                                                               december
   
(Leena och jag?)

Underbara illustrationer för ett barns fantasi! 

(Kerstin Frykstrand föddes i Karelen 1901 och verkade som illustratör i Sverige från 1930-talet.)

 Forts. i morgon…

11 kommentarer

Titta, där är Globen!

Av , , 5 kommentarer 1

“Titta mamma, där är Globen”, säger Johanna och pekar ut över det öppna fältet. Jag tittar och tittar och sen tittar jag på henne. Hon tittar och tittar och sen tittar hon på mig och utbrister förskräckt: “Globen är borta! Den brukar finnas där.”

För en sekund känner jag 11-september-panik i maggropen. Vi tar några steg, stannar och tittar igen och där är ju Globen, till hälften täckt av dimman.

På kvällarna är Globen upplyst i olika färger. En kväll är Globen orange och jag går ut med min kamera. Johanna säger att jag ska gå upp på vägen bakom husen för att komma närmare.

Wow, likt en Fata Morgana lyser Globen mellan trädstammarna. Som förhäxad går jag mot skenet, zoomar in det oranga och tänker att jag skulle kunna släppa allt och bara springa besinningslöst mot det lysande klotet.
Men självbevarelsedriften tar över, jag går ju trots allt på en livligt trafikerad väg. Det är kallt och halt och jag måste ta mig över plogkanten till en upptrampad stig. “Åh, hjälp”, vädjar jag till mina högre makter och tre glada ynglingar skyndar till och formligen lyfter ner mig. “Globen”, säger jag enfaldigt och pekar mot det oranga. “Ja, visst, den är fin”, säger de och skyndar skrattande vidare.

Två kvällar var Globen orange. Den tredje kvällen var den svagt lila. Jag tog hur många bilder som helst, men inte en enda blev bra. Den upplysta Globen är som fullmånen, svår att fånga på bild.

En dag var det klart väder och titta, där är ju Globen!

 

I morgon kommer ett nytt avsnitt av "Den långa resan".

Ha en skön söndagskväll!

5 kommentarer

Tack, Babs!

Av , , 12 kommentarer 4

I dag fyller jag år. Inget jämnt eller så, men jag har blivit ovanligt mycket uppvaktad med sms, mail, telefonsamtal och så detta bildspel från min bloggvän Babs på min andra blogg.
Hon har lagt ut det på sin blogg och i kommentarerna här hos mig, men jag tycker det är värt ett alldeles eget inlägg.

Alla bilder är från min blogg på Hanky. Det är bilder jag lagt ut från Umeå och från mitt hem. 

Tusen, tusen tack, Babs! Kram.

12 kommentarer

Kommer ni ihåg? Vi uppdaterar…

Av , , 10 kommentarer 0

 Kommer ni ihåg det lilla paradisäppelträdet som nästan begravdes under snömassorna?

När jag kom hem i eftermiddags höll man på och körde bort de höga snöhögarna på vår gård. Jag störtade ut på balkongen och det sved i hjärtat när jag såg hur illa tilltygat trädet har blivit.

Hela stammen har böjts av snömassorna, kvistar är avbrutna och där jag har markerat är barken avskavd. Snöskopan hade visserligen lämnat en hel del snö kvar runt, men ändå…

Att köra snö måste väl ändå kännas ganska hopplöst…lass efter lass… och det tar aldrig slut. Föraren i den här lastbilen satt och bläddrade i en tidning, medan snöskopan jobbade på.

 
Sen tutade snöskopan och lastbilen for i väg. Två sekunder senare kom en ny lastbil. De far i skytteltrafik.

Under en paus passade snöskopan på att skrapa bort all snö från entrén. Den snön la han upp på kanten. Ser ni cykeln, som snart blir begravd?

Kommer ni ihåg de två cyklarna som såg ut att ha det hur mysigt som helst under snötäcket?

Vårsolen lyste dem troligen i ögonen och de drog upp täcket över huvudet. Vad händer då?
 
Ja, det vet ju alla, täcket räcker inte till för fötterna.

I kväll är det semifinal i Let’s dance. Skall Willy gå till final??

Ha en trevlig fredagskväll!

10 kommentarer

Lucky Lips it is…

Av , , 2 kommentarer 1

Jag måste seriöst be om ursäkt att jag svamlat.

Jag har pratat om "Happy Lips", men det är förstås "Lucky Lips", som Cliff Richard & The Shadows sjöng på 60-talet.

Det är alltså den här gamla dängan vi kickas i gång med på vattengympan.

Kom på det när jag stod i vattnet och hörde vad jag sjöng , samtidigt som jag fick en kommentar här på bloggen om det.
Så hur som helst hade det retts ut i kväll.
Skönt!

God natt mina vänner!

2 kommentarer

Aprilväder och spökträd.

Av , , 4 kommentarer 0

Jag löser korsord.Starkt i koppen” blir espresso. Hmm, jag tänkte ju på något annat…
“Lurigt klimat” visar sig bli aprilväder. Precis vad vi har i dag, trots att det inte är april än. Det snöar! Ymnigt. Blötsnö.

Sent i går kväll var det fint när jag promenerade hem från akvarellmålningen. Man får gå där det är plogat eller spårat, så jag hittar olika vägar varje gång. I går hittade jag en upptrampad stig, som ledde till en parkering med skärmtak och rörelsedetektorer. Jag gick längs hela parkeringen och en efter en tändes lamporna bakom mig. Jag kände mig nästan förföljd.

Sedan stötte jag på detta träd, som likt en påfågel bredde ut sina fjädrar.

Det ingav en viss respekt.

En huslänga bevakades av detta spökliknande träd.

Och här har vi den elaka häxan.

Skoja bara. Riktigt så farligt var det inte.

Vi var bara två stycken på akvarellen i går, de andra var sjuka.
Vi tränade på bakgrunder till våra stilleben. Målade vått i vått och stänkte färgprickar med pensel eller tandborste. Jag är urkass på att låta färgerna flyta omkring (ska ha kontroll), men i går fick jag en stunds privatundervisning, så nu ska jag släppa loss

I kväll är det vattengympa och “Happy lips…”

Ha en trevlig torsdag!

4 kommentarer

Min favoritbutik försvinner.

Av , , 8 kommentarer 0

Min favoritbutik Tiimari skall försvinna, inte bara från Umeå, utan från hela Sverige.

Nu håller de på och säljer ut allt för halva priset och jag har varit där i ett par omgångar och köpt scrapmaterial, ljus, servetter och annat smått och gott.

Förr fanns Tiimari bara i Finland och jag kommer ihåg hur viktigt det var att gå dit varje sommar när Johanna var liten och köpa brevpapper, söta skrivböcker, trollpennor, rosa sudd och fina pennskrin inför skolstarten. Det var före Hello Kitty och Hanna Montana och Bratz och Sylvanian Family… Då hade endast Tiimari  söta små rosa grejer för små söta flickor.

Jag har köpt ganska mycket scrapmaterial från Tiimari, men även finska Havi-ljus och Marimekkoservetter. Mina fina lyktor som jag brukar hänga på balkongen, har jag också köpt där.

Jag kommer verkligen att sakna min favoritbutik.

Btw, vad gör jag med den där fåniga rosetten som sitter mellan brösten på vissa BH:n och de små polkarandiga snörena som var så fint bundna runt de hoprullade tabletterna från Tiimari?

Jag lägger dem förstås i scraplådan och utmanar mig själv att använda något av dem i min nästa layout. Bildbevis kommer…

 

I kväll är det akvarellmålning. Tjohej!

8 kommentarer

Att torka händerna.

Av , , 8 kommentarer 1

Att torka händerna under en sådan där varmluftsapparat på offentliga toaletter, tycker jag är ganska värdelöst. Jag föredrar pappershanddukar.
På Sergelbiografen i Stockholm finns en handtork jag inte sett förut.  Man sticker ner händerna i springan och för dem upp och ner genom en mycket kraftig varmluftsström.

Första gången kändes det lite läskigt att stoppa ner händerna i det trånga utrymmet, men när man väl får ner dem, blir de garanterat torra. Dessutom går det på 10 sekunder, så det hinner inte bli någon kö.

Tänker lite nostalgiskt på tyghanddukarna på rulle, där man drog fram sin "egen" rena bit. I Finland finns det fortfarande ganska många sådana apparater. 

Tänk fel om du vill,
men tänk själv.

(Doris Lessing)

Ha en trevlig tisdagskväll!

8 kommentarer

Den långa resan (14). Familjen Karlberg.

Av , , 4 kommentarer 3

Min bästa vän hette Gun-Britt och hennes pappa var lärare i Storskolan. Vi bodde granne med varandra och jag behövde bara snedda över en liten fotbollsplan för att komma till skolan, där hon bodde med sin familj. Skolan låg på en backe och av någon anledning kan jag tydligt se framför mig den lilla släta bergsknallen som man måste ta sig uppför, för att sedan kunna ta stigen bakom skolan till köksingången.

Gun-Britt hade två bröder, en äldre och en yngre. I den lilla tamburen låg det alltid MÅNGA par skor huller om buller. Gun-Britt och hennes bröder hade alltid kompisar hemma.

Jag har tidigare antytt att det fanns andra vuxna som såg mig och Gun-Britts mamma Majken och pappa Charles var förstås bland dem. Jag minns mamma Majken som den varmaste mamman jag mött. Hon var liten och söt, lite rund och hade alltid ett förkläde på sig. Hon hade alltid något för sig i köket, men hade ändå tid för ett leende och en klapp på kinden.
Bakom det lilla köket fanns ett sovrum (tror jag det var) och barnen hade sina rum uppe på vinden.

Farbror Charles eller Magister Karlberg höll oftast till i salongen, det stora rummet. Det rummet var svalt och lite dunkelt och ingav respekt, precis som farbror Charles. Där satt han i skjortärmarna och läste.

Ibland kom han ut ur salongen och jag minns att jag en gång fick vara med och fånga kräftor i ån Nossan, som rinner genom Fåglum. Vi fick en massa kräftor, som vi sedan med en rysning kastade levande i det kokande vattnet och med ännu en rysning såg bli alldeles knallröda.

Det var väl mer med Magister Karlberg, som jag kände att jag blev sedd. Jag tyckte mycket om honom som lärare. I skolsalen fanns ett skåp med böcker, som vi fick låna hem på fredagar. Jag minns att jag fick mycket hjälp att välja min bok och när jag inte kunde bestämma mig, fick jag ta två böcker.

Här är ett kort på Magister Karlberg sittande vid sin kateder:

En mycket stilig man. Liknade Gary Grant.

Gun-Britt och jag gick i samma klass och lekte mycket tillsammans på fritiden.
Här sitter vi på trappan till tanternas hus.

Det är sommaren 1952. Min sista sommar i Fåglum. Jag har mina ”gangsterskor” på mig, ett par brun-vita skor, som egentligen var finskor, men som jag skulle nöta ut innan de blev för små.

Här är våra skolkort, också tagna 1952.

Gun-Britt,

och jag.
 
Jag tycker jag ser ovårdad ut, men det är nog nu tant Gerda är sjuk. Håret ser smutsigt ut och rosetten… ja var är den? Jag kisar som vanligt för att fokusera och mitt leende är inte äkta.

Gun-Britt och jag har alltid haft kontakt på olika sätt. I början skrev vi brev till varandra och när jag studerade i Åbo och hon utbildade sig i Stockholm, kom hon till Åbo och firade 1 maj. Det var 1966. Sen var det mest bara julkort, tills Gun-Britt plötsligt en dag ringde mig och sa ” jag har räknat ut att vi har inte setts eller pratat med varandra på 35 år!” Hon bor i Stockholm, så vi träffades följande gång jag var där och hälsade på Johanna. 

Det blev en ordentlig uppdatering och vi tittade i hennes fotoalbum och mindes…
Nu har vi bättre kontakt, både via sms och mail och så läser hon min blogg.

Så Gun-Britt, min käraste vän, tack för att du ringde den där gången! Jag hoppas du tycker om detta inlägg. Det är så här jag kommer ihåg din fina familj.
Hoppas du och L, barnen och alla barnbarnen mår bra!
Kram/ Marja

4 kommentarer