“Titta mamma, där är Globen”, säger Johanna och pekar ut över det öppna fältet. Jag tittar och tittar och sen tittar jag på henne. Hon tittar och tittar och sen tittar hon på mig och utbrister förskräckt: “Globen är borta! Den brukar finnas där.”

För en sekund känner jag 11-september-panik i maggropen. Vi tar några steg, stannar och tittar igen och där är ju Globen, till hälften täckt av dimman.

På kvällarna är Globen upplyst i olika färger. En kväll är Globen orange och jag går ut med min kamera. Johanna säger att jag ska gå upp på vägen bakom husen för att komma närmare.

Wow, likt en Fata Morgana lyser Globen mellan trädstammarna. Som förhäxad går jag mot skenet, zoomar in det oranga och tänker att jag skulle kunna släppa allt och bara springa besinningslöst mot det lysande klotet.
Men självbevarelsedriften tar över, jag går ju trots allt på en livligt trafikerad väg. Det är kallt och halt och jag måste ta mig över plogkanten till en upptrampad stig. “Åh, hjälp”, vädjar jag till mina högre makter och tre glada ynglingar skyndar till och formligen lyfter ner mig. “Globen”, säger jag enfaldigt och pekar mot det oranga. “Ja, visst, den är fin”, säger de och skyndar skrattande vidare.

Två kvällar var Globen orange. Den tredje kvällen var den svagt lila. Jag tog hur många bilder som helst, men inte en enda blev bra. Den upplysta Globen är som fullmånen, svår att fånga på bild.

En dag var det klart väder och titta, där är ju Globen!

I morgon kommer ett nytt avsnitt av "Den långa resan".

Ha en skön söndagskväll!