Den trevliga väntsalen på busstationen i Vasa är alltså ett minne blott. Hela busstationen är flyttad till ett nybyggt resecentrum bredvid järnvägsstationen.

I stället för att köra över bron som går över järnvägsspåret, körde taxichauffören ner vid sidan om och stannade mitt under bron. Det stod en buss framför oss, så jag tänkte att vi väntade på att den skulle köra.

“Är det en ny väg till busstationen?”, frågade jag.

“Det här är busstationen”, sa chauffören och pekade på en vägg  under bron.

“Är det här busstationen”, sa jag något chockad. “Så du menar att jag ska stiga av här?”

“Ja, men först vill jag ha betalt”, sa han irriterat. Den mannen hade då ingen humor.

Jag betalade, steg ur bilen och blev anvisad av den sure chauffören att gå in genom en dörr runt hörnet.

Det var förstås fel dörr. Jag hamnade i ett stort hav med hyllor fulla med godsförsändelser och människor som gick hit och dit med paket eller papper i händerna. Ingen tycktes se mig och plötsligt kändes allt som en absurd film.

Så småningom såg jag en liten disk i andra ändan av havet och tog mig dit. DÄR satt de bekanta kvinnorna som aldrig åldras. De hade en minimal arbetsplats bakom var sin dator och det forna skyddsombudet i mig protesterade vilt. Det här skulle jag aldrig ha godkänt.

Jag köpte min biljett av den ena kvinnan, den korrekta med permanenthåret. Sen såg jag mig omkring.

Inklämda i ett hörn fanns fyra små runda bord och ett antal fina nya stolar i formpressat trä, en ståskrivplats för Western Unions tjänster och en spelautomat. På väggen en elektronisk skärm, som ständigt flimrade fram tider för avgångar och bussrutter. Den riktiga ingången fanns på den sidan och folk kom och gick och det var extremt TRÅNGT.

Där kunde jag ju inte sitta. Det fanns inga boxar för bagage, men det var nära till järnvägsstationen, så jag gick dit. Där fanns det förvaringsboxar, nya toaletter, en bistro och framför allt lugn och ro att sitta och reflektera över den stora förändringen jag just fått ta in.

Ärligt talat var jag arg. Jag hade just sett ett nybyggt resecentrum, där människorna, både anställda och resenärer, trängts in i ett hörn av ett stort och luftigt hav för gods. Jag hade precis kommit med en färja där långtradarchaufförerna är kungar, medan vanliga passagerare får betala hutlöst mycket och vara tacksamma för att få fara med.

Det blev än en gång tydligt att människor och människors behov får allt mindre värde, som i arbetslivet, där de som tar hand om gamla och sjuka får mycket sämre lön än de som skapar dataprogram eller utformar idiotisk reklam.

Hädanefter blir alltså järnvägsstationen mitt väntrum. Jag kan låsa in min väska och gå ut på stan. Det är nära till centrum och det finns en taxistation precis utanför när jag ska ner till hamnen på hemresan.
Jag får se det som en förbättring för mig personligen, fast jag saknar det gamla mysiga väntrummet och det LIV som fanns där.

Ha en bra tisdagskväll <3