I dagens Vk finns en insändare där signaturen Birgitta är irriterad över att folk i allmänhet och journalister i synnerhet inte vet skillnaden på brytning och dialekt.

Återigen handlar det om finlandssvenskan.

Finlandssvenskan är en svensk dialekt, precis som skånskan och gotländskan. En person som pratar finlandssvenska bryter inte på finska. Finlandssvenskan influeras ibland av finskan vad gäller ord och uttryck (direkta översättningar) meningsbyggnad och satsmelodi. Det är inte brytning.

Mark Levengood pratar finlandssvenska, Arja Saijonmaa pratar svenska med finsk brytning.

Att man bryter på ett språk betyder att uttalet påverkas av ens utgångsspråk, att munnen och tungan ligger i “ursprungsläge”. Jag bryter inte på finska när jag pratar svenska, men jag bryter på svenska när jag pratar finska, åtminstone några dagar, innan jag har vant mig vid att gapa mer när jag uttalar vokaler m.m. Man måste anpassa munnen och inte minst tungans läge när man pratar olika språk.

Den häftigaste diskussionen i det här ämnet har jag haft med en väninna från Luleå. Vi satt på en liten restaurang i den spanska staden Segovia och grälade så högljutt att vi höll på att bli utkörda. Hon råkade säga att man ibland kunde höra att jag bröt på finska. Jag hävdade att det är omöjligt, eftersom mitt utgångsspråk är svenska, men däremot kan man ibland höra att jag använder ett finlandssvenskt uttryck eller tonfall.

Är vi överens?

Nu ska jag packa.

Ha en trevlig onsdag <3