Ganska nyligen berättade en vän om ett projekt som hon tyckte skulle passa mig. Det handlade om dagböcker som cirkulerar bland kvinnor i Umeå, i vilka man får, i den form man själv väljer, berätta om sitt liv.

Jag blev ju direkt intresserad och, lucky me, i lördagens Vk fanns en artikel om projektet ’Vi lämnar spår’. Det är ett dagboksprojekt, ett samarbete mellan institutionen för genusvetenskap och institutionen för Estetiska ämnen vid Umeå universitet, Bokcafé Pilgatan, Kvinnohistoriskt museum och Kvinnohusföreningen i Umeå.

100 handgjorda dagböcker skall löpa stafett mellan kvinnor i Umeå, för att sedan samlas in, visas på en utställning och arkiveras för framtida forskning.

På hemsidan www.vilamnarspar.wordpress.com finns information om projektet och mailadress om man vill ta kontakt med projektgruppen.

Jag skickade förstås genast iväg ett mail att jag var intresserad av att lämna mina spår och har fått svar att man ska försöka lokalisera en bok åt mig. Visst låter det spännande?

Den stora häggen jag letade efter var inte alls borta. Det var jag som var borta och inte kom på att jag ju har ändrat min cykelväg sen i fjol. Min hjärna har grubblat på det där, letat i gamla minnesspår och i dag kom jag på det. Hårddisken är långsam, men så småningom har den jobbat färdigt. Eller var det den starka doften som berusade mig och ledde mig rätt?

I full blom stod det praktfulla trädet där. Synen var överväldigande och doften bedövande. Både vackert och farligt (för mig). Jag skulle inte kunna bo i det där huset.

Ha en skön måndagskväll <3