Marja

Den långa resan.

Memento vivere!

hjarta

 

Memento vivere. (Kom ihåg att leva!)

Jag går förbi hallspegeln
och ser min mamma.
Hur hamnade hon där?

Den lätt böjda nacken
den krumma kroppen.
Är det jag?

Var finns det rultiga barnet,
den vetgiriga flickan,
den ångestlaxerande tonåringen,
den förälskade studentskan,
den helt ok kvinnan?

(Hon finns fortfarande inom mig.)

En gång sprang jag till den stora eken,
till smultronbacken,
upp på berget i skogen.
En gång sprang jag på stockarna i älven,
på syllarna över järnvägsbron,
jumpade på isflaken om våren.

En gång cyklade jag över stock och sten,
åkte spark nerför backarna,
tog kurvorna så knät tog stryk.
En gång dansade jag Zorbas dans
med mina vänner.

Nu står kryckor, käpp,
och gåstavar vid ytterdörren.

Jag ser min mamma i spegeln,
medan mitt liv går vidare
en dag i sänder.

/Marja

Ha en bra måndag <3

 

7 kommentarer

  1. Sandra från Finland

    Åh, vilken oerhört fin dikt! Den går rakt in i hjärtat.

    Jag kommer att tänka på en liten novell av Sandra Cisneros, som börjar på följande vis: ”What they don’t understand about birthdays and what they never tell you is that when you’re eleven, you’re also ten, and nine, and eight, and seven, and six, and five, and four, and three, and two, and one.” (Novellen finns att läsas här: http://mspalof.weebly.com/uploads/1/1/5/5/11555515/eleven.docx.pdf)

    Det är nog så intressant att inse, hur ens dåtida jag fortsätter leva inom en själv. Själv har jag insett att jag ofta tittar tillbaka på mitt tonårsjag, högstadietider, då det fysiska livet kretsade kring skolan och fotboll och det själsliga livet sprängde gränser, då världen var svart och rosa och glittrig om vartannat.

  2. Marja Granqvist (inläggsförfattare)

    Tack Sandra! Att just du tycker om dikten gör mig så glad. Vi bär med oss alla stadier och erfarenheter hur gamla vi än blir. Bara kroppen blir äldre och det måste vi leva med och akta oss väldigt noga för att bli bittra.
    Jag ska läsa novellen av Sandra Cisneros. :) Kram! :)

  3. Pingback: Att alltid vara femton | Ileea

  4. Freja

    Åhh, så vackert! Och visst är det så! Alla mina jag, de jag varit och de jag kommer att bli, samsas hela tiden i min kropp och själ och väntar bara på att få titta fram…

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Ja, det är trösterikt. Det gäller bara att inte tappa bort någon del av sig själv. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>