Allianser, politiska såväl som andra, är – just det – allianser. Inte vänskapsband eller syjuntor. De formas, lever och dör. Så har nu skett med alliansen mellan L, C, M och KD. Det krävdes en sådan för att bryta S långa maktinnehav, något som också lyckades. I dagsläget är alliansen lika relevant som gåspennan på en datormässa.

Det betyder inte att den inte kan återuppstå en dag, men inte just nu. Åtminstone inte på riksplanet.

Det mönster som formas i dagarna är att det i Riksdagen finns åtminstone tre block, möjligen fyra. Ett socialistiskt – grönt, ett liberalt och ett konservativt. Och så SD, som kanske kommer med i det konservativa lägret. Återstår att se om processen fullföljs eller om Åkessons gäng håller sig på sin kant eller tvingas att göra det. Den bollen ligger hos M och KD. Just nu är stalltipset att SD släpps in i den konservativa grupperingen.

Det råder ingen tvekan om att det är M som har spräckt både blocket och kakelväggen. Skälet är mycket enkelt: för M (och KD) finns ingen annan väg till makten än via en borgerlig koalition. Alltså måste han försöka sig på konststycket att gå på vattnet och helst inte låtsas om de trasiga kakelplattorna på botten av bassängen.

I dag, den 13 november 1408. tillföll Gotland den dåvarande Kalmarunionen, som förenade de nordiska länderna under en monark. Det var också det en allians vars tid inte var evig, och som väl få tror att den skulle komma tillbaka, även om just Åkessons gäng säger sig vilja ha något sådant istället för EU.

Undrar just om M och KD känner någon entusiasm inför en sådan sak?