Snart dags att dra igång kampanjen inför valet till EU – parlamentet. Första gången det hölls var 1995. Vi hade fått en fråga om att hålla en information på en skola i Umeå. Barmhärtigt nog ska här inte sägas vilken. Men det var inte fråga om högstadium eller gymnasium utan vuxna och fullt myndiga elever.

Sagt och gjort. Material till ett litet bokbord packades ihop och fraktades dit. Sedan vidtog förvirringen.

Först skulle det inte sägas något från de deltagande partierna, utan vi skulle bara svara på frågor. Men sedan ville man att vi ändå skulle våra respektive partiers program. Vilket också skedde.

Om det hade rått någon tvekan om vad publiken tyckte, försvann det snabbt. Den församlade grönvänstern hade redan beslutat sig för att det här var en andra rond i folkomröstningen som hållits hösten 1994. Ju mer verklighetsfrämmande retoriken var i salen, desto mer applåderades det. Påpekanden om att valet inte handlade om ja eller nej till EU var som att svära i kyrkan.

Jag tröttnade på skådespelet, och när det var dags att avrunda hade jag redan slängt alla hämningar överbord. Istället för att uppmana folk att gå och rösta, sa jag att jag att efter det att folk ställt frågor till mig och andra företrädare för partierna, ville jag ställa en fråga till auditoriet. Och den löd: ”Hur många här vill att Sverige ska gå ur EU?”

Alla händer åkte upp. Jag var tyst några sekunder och sa sedan: ”Glöm det! Vi kommer aldrig att gå ur EU!” Sedan satte jag mig.

Det var som att det hickade till i publiken. Och när vi höll på att packa ihop, kom flera av dem fram och undrade vad jag menade.

Mitt svar var att jag menade precis det jag sa, varpå en tjej fåkunnigt hävdade att det var klart att vi skulle gå ur EU. När jag undrade vem som skulle bestämma det, blev svaret ”svenska folket”. Jag kontrade med att svenskarna faktiskt redan hade bestämt att vi skulle vara med och att det hursomhelst inte skulle ställas någon sådan fråga.

Det finns skäl att inför årets val påminna om vem och vilka det är som stod och står bakom samarbetet och en vilja att utveckla det och de som hela tiden varit emot. Att de nu verkar ha börjat nyansera sig både till höger och vänster, är inte trovärdigt.

Den som inte vill ha med omvärlden att göra och tror sig klara sig bättre på egen hand, har inte mycket att backa upp den slutsatsen med, tvärtom. Istället får man räkna med att bli omsprungen.

Ett exempel på det är den japanska attacken på ryssarnas flottstyrka vid Port Arthur den 8 februari 1904. Japan segrade i det kriget. Det var första gången som en nation av icke-vita segrat över ett ”vitt” land.Ryssland hade helt enkelt släpat efter i utvecklingen och passerats av Japan. Och andra.