Den 15 april 1943 sjönk den svenska u – båten Ulven efter att ha gått på en tysk mina i Göteborgs skärgård.. Kriget hade då pågått i över tre år och skulle vara två år till. Krigslyckan var likväl på väg att vända. Under sommaren detta år utkämpades världens dittills största pansarslag söder om den ryska staden Kursk. Därefter var tyskarna på reträtt överallt.

Det hindrade dock inte att hotet från nazisterna låg som en slagskugga över Sverige och Norden. I takt med att det gick sämre i både öst och väst, hårdnade förtrycket i de områden som behärskades av Hitlers mördargäng.

Judarna i Danmark hade dittills lämnats i fred, men i oktober 1943 började man att gripa dem och föra dem till Tyskland. 8000 flydde till Sverige. Totalt fanns det 18 000 danska flyktingar i Sverige vid denna tid. De norska flyktingarnas antal under krigsåren uppgick till 50 000.

Underligt nog var det ingen som krävde att de första skulle ta sig till någon svensk beskickning för att få hjälp. Inte heller hördes någon jämmerlåt på temat att vi omöjligen kunde ta emot alla dessa flyktingar, eller alla de balter som tog sig till Sverige i samband med krigsslutet, då vi ju varken kunde ordna jobb eller bostad.

Så varför jämrar vi oss som vi gör i dag?