Rev ner det sista av panelen på baksidan vår garagelänga i dag. En del av deltagarna i sagda panel, var motspänstigare än andra och gav inte med sig med mindre än att de bröts itu på mitten. De var målade i svart och efter att ha utsatts för sol, vind regn och snö i uppemot 50 år, är det kanske inte så konstigt att de har blivit härdade. Eller rentav förhärdade. Något av en symbolik att fundera över.

Annat som sitter rentav hårdare än gamla spikar i en gammal vägg, är en del fördomar. VK kör just nu en serie artiklar om det man kallar vardagsrasism. Hur folk blir påhoppade, både verbalt och fysiskt, av fullständiga främlingar och fullkomligt oprovocerat med allt från glåpord till att bokstavligen få saker kastade i ansiktet.

Det är i lägen när man läser sådant, som jag minns varför jag valde att engagera mig i politiken. Både jag och andra gör vad vi kan för att bekämpa folks fördomar. Men de är som de spikar jag fick slita med tidigare i dag. Det krävs full kraft med bräckjärnet för att få dem att släppa. Och det ljud de ger ifrån sig är inte trevligt att lyssna på. Tala om gnällspik.

Hur det än är med den saken, det är inte utan att jag önskar att jag varit på plats när sådana här obehagligheter händer. Att kunna ingripa mot typer som ylar ”åk hem” åt en liten tjej som bara sitter och väntar på bussen. För att nu ta ett exempel. Men det är inte alltid lätt att vara på plats.

Några som var på avsedd plats, fast det inte slutade så väl, var planet av typen DC – 3 som spanade på ryssarna den 13 juni 1952. Det sköts ner av ryskt jaktflyg, och det skulle dröja länge innan sanningen bakom detta till sist blev känd. Det här var när kalla kriget var både hett och kallt på en gång.