Läser i dag ledaren i vår tidning VK, där det pläderas för att C och L borde löpa hela linan ut och gå in i regeringen. Där skulle det bli en regering med riktigt starkt underlag.

Tja, rent tekniskt skulle det väl bli det. Faror finns förvisso med att, som det nu är, vara i opposition och fungera som stödpartier samtidigt. Eller åtminstone när det gäller olika områden.

Vad som få tycks ägna några tankar åt är om de nuvarande regeringspartierna faktiskt vill ha sällskap i Rosenbad. Det är ingalunda säkert. Och i så fall skulle hela tanken vara förfelad. Det krävs två för en tango, heter det. Frågan är förstås också om L och C (i synnerhet då kanske L med en ny partiledning) vill genomföra det som skulle innebära att helt bryta med M och KD. Alliansen, som jag för min del ser som ganska så död, skulle därmed begravas. Åtminstone för en tid.

Den 3 juli 1790 bröt sig den svenska flottan ut ur Viborgska viken, där de spärrats inne av ryska fartyg. Manövern har gått till historien som Viborgska gatloppet. Båda sidor kunde därmed avsluta kriget med, som det verkade, hedern i behåll.

Den utbrytningen lyckades och kriget tog slut. Men skulle striderna inom och utom de olika lägren i svensk politik upphöra om en regering S, C, L och MP ingick? Nej, givetvis inte. Men de kanske skulle föras i andra banor.