Det enda positiva med debatten i Aktuellt på tisdagskvällen var att man nu från redaktionens sida tycks ha förstått att det är L som är kontrasten till Åkessons parti. I övrigt var det inte mycket i den som kan anses ha gjort väljarna så mycket klokare.

Hela tiden ligger det under ytan i Åkessons retorik att den hemska invandringen är ett mer eller mindre dödligt hot. Han undviker begrepp som ”ras” och talar om ”kultur”. Att det är främmande kulturer som hotar allt som han anser att Sverige har nått fram till, som jämställdhet. Precis som om Åkessons gäng någonsin lagt så mycket som två strån i kors för att främja jämställdhet.

Det hela är en totalt felaktig utgångspunkt. Som vore det ett naturligt tillstånd att folk alltid stannar där de är och att olika kulturer aldrig kan mötas.

Så har det aldrig varit och så kommer det heller aldrig att bli. Vi har rört oss över det här klotet sedan vi formades som art. Det som somliga tycks tro är oföränderliga nationella kulturer är i själva verket resultatet av impulser från alla möjliga håll. En process som pågår oavbrutet den dag som i dag är. Åkessons förvridna kultursyn ändrar inget av det.

Folkens relationer ändras också. En gång i tiden rådde ett veritabelt hat mellan svenskar och danskar. Detta som ett resultat av båda sidors härjningar under alla krig som utkämpades. Den 28 augusti 1565 intog svenskarna det då danska Varberg under nordiska sjuårskriget. Ett krig som bidrog till det nämnda folkhatet.

Få trodde väl att det så småningom skulle te sig fullständigt otänkbart att kriga med Danmark att folken skulle se varandra som vänner och grannar. Ändå var det precis så det blev.

Om Blekingebon Åkesson hade levt i mitten av 1500 – talet hade han säkert talat om svenskarnas vidrigheter i de mest hårresande ordalag. På ett sätt är det synd att Blekinge kom att bli svenskt. Då hade vi åtminstone sluppit Åkesson.