Födelsedagsfirande, både av hustru och mor, i helgen som gick. Mycket trevligt. Man och barn (det vill säga jag själv), dotter och brorsdöttrar. Vädret kunde inte heller varit så mycket bättre, några minusgrader och sol som lyste på snötäcket. Det är dock inte så tjockt än, men snöskyffeln har ändå kommit fram ur förrådet.

Betydligt bistrare var det för ganska så precis 80 år sedan, när Stalins Ryssland anföll Finland. Den 2 december 1939 uppmanade Finlands motsvarighet till norrmännens Quisling, kommunisten Otto Ville Kuusinen, Finland att ta emot ”befriarna”, det vill säga Röda armén. Detta samtidigt som bomberna föll över Helsingfors och andra städer.

Tja, med sådana ”befriare” är behovet av ockupanter inte så där överhängande stort. Tidigare hade Stalin och Hitler kommit överens om att dela upp Östeuropa mellan Nazityskland och Sovjetryssland. Stalin hade fria händer när det gällde Finland, så vitt som Hitler angick.

Finnarna själva hade dock andra idéer. Mot alla odds höll man stånd. Någon kommunistdiktatur med Kuusinen som Stalins marionett blev det inte. Något att tänka på i dag när demokratin återigen ifrågasätts från både brunt och rött håll.