Mats Nilsson, L

Två besvikelser

 

Två gånger har jag blivit grundligt besviken på vårt liberala parti. Och då menar jag inte sådant som att ens motioner ibland avslås på länsförbundets årsmöte. Det är saker man får ta. Men när partiet genomgår det som jag ser som ett intellektuellt haveri, ja det är något helt annat.

Vad det handlar om? Svaret är: kärnkraften.

Det haveri som här avses är inte nytt, även om det har bäring in i vår tid. Det inträffade på 70 – talet då kärnkraftens vara eller inte vara blev en existentiell fråga i svensk politik. Hamlets ödesmättade ord i Shakespeares pjäs kom att prägla striden som bland annat orsakade fallet för den första borgerliga regeringen på 44 år.

I motsats till vad de flesta nog tror, var inte Centern och VPK, som partiet hette då, först med att ta upp energifrågor och därmed kärnkraften. Folkpartiet ville redan i början av 70 – talet se energibesparande åtgärder. Något partiet blev grundligen avhånat för.

Den insikt som låg bakom det ställningstagandet var att all energiomvandling sliter på miljön. OCH påverkar klimatet. Kärnkraften är inget undantag från den regeln. Den som tror att frånvaron av koldioxidutsläpp under själva driften innebär att kärnkraften inte orsakar någon uppvärmning – och därmed klimatpåverkan – har uppenbarligen missat något vitalt på fysiklektionerna i skolan. Energi kan inte förbrukas, bara omvandlas. Den värme som reaktionerna i en kärnreaktor alstrar, kan inte renas bort.

Det är inte litet värme vi talar om. De tre reaktorerna i Forsmark har en effektutveckling på sammanlagt över 3500 MW. Bränslet hettas upp till tusentals grader som i sin tur värmer vatten till hundratals grader för att sedan via elproduktion via ångturbiner värma ett hus till 20 grader. Det är som att skära smör med motorsåg.

Men, men. De insikter som fanns 1973 försvann när debatten kom att haverera i en fundamentalistisk civilisationskritik. Den kom i sin tur att påverka det liberala partiet som förföll till ett upprepande av mantrat ”vadskavihaistället”. Det intellektuella haveriet var ett faktum.

I folkomröstningen 1980 bildade partiet en allians med S med budskapet att kärnkraften skulle avvecklas ”med förnuft”. Resultatet var allt annat än förnuftigt i och med att valresultatet 1982 innebar att partiet nära nog halverades. Det förtroende man hade arbetat fram under 70 – talets debatt om energi och miljö, var borta.

I dagsläget håller vi på att upprepa samma misstag. Klockartron på en enorm expansion av elanvändningen gör att L nu ägnar sig åt ett motbjudande reaktorkramande. Inte heller nu verkar det ha slagit någon i partiledningen vad elementära grundkunskaper i fysik säger oss om problematiken.

Haveriet fortsätter. Och det blir inte bättre av att vi hamnat i samma felaktiga föreställning som Åkessons gäng. SD har – framgångsrikt – kunnat dölja sin totala renons på miljö och energipolitik genom att förespråka kärnkraft. Något vi i dagsläget hjälper dem med.

Den 4 december 1676 slog svenskarna danskarna i slaget vid Lund. Skåne, Blekinge och Halland förblev svenskt. På ett är det tillförfång. Om så inte blivit fallet skulle vi i varje fall sluppit Åkesson i den svenska Riksdagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>