Just här där den stora öppna ytan samlar sig och rinner ner mot tjärnen stannar man gärna en stund. Står oåtkomlig för den lite kyliga vårvinden i en skål av solvärme.
Ungtallarna lönar läget med långa toppskott och håller med om att det är ställe med ”gott fall”. Uppfrysningsjord visserligen, som ibland gör att marken lite föraktfullt spottar upp de späda plantor som satts i öppen jord. Då kan man som prövad skogsägare lätt hemfalla åt konspirationsteorier och få för sig att någon med flit gått och dragit upp plantorna.

Tjärnen är lugn och fin, åtminstone stundtals.
Men ibland rivs vattenytan upp av vindar som letar sig hela den krokiga vägen in i den nordöstra, skyddade viken där svanar och kanadagäss ibland ankrar upp på de yttersta flyttuvorna.

Lång, mörk, magerlagd och skygg som en näck är öringen.
Man vill gärna tro att den är av det naturliga beståndet.