Förunderligt vackra doroteablommorna med sina klara, nästan fluorescerade färger.
Blad och stjälkar är köttigt frostiga, minner på sätt och vis om sileshår i ytstrukturen.
Utblommade samlar sig blommans rester till en sårnad med förtvinade kronblad som liknar det tunna håren på en mycket gammal människa.
Eller för den delen – det långa och ännu fuktiga håret på en nyfödds hjässa.