Igår kväll var den tillbaka, nötkråkan.
Jag vill gärna tro att det är en och samma.
Det är någonting av grov och underbetald säsongsarbetare över nötkråkan.
Den kommer och far, ger intryck av att vara en sorts arbetsam enstöring, inte för att den trivs och gärna gör vad den gör utan mest för att ingen annan vill åta sig jobbet.
Där fattas liksom bara vrångvres och ekon av yxhugg i sommarkvällen när den är i farten. Och inte mer skygg än vad ackordet tillåter drar den sig diskret tillbaka in i cembratallens grenverk när man kommer gående.