Kvällssolen silar genom konvaljbladen, värmer den gamla spretiga eken på ryggen så att den långsamt och en smula misstänksamt börjar öppna sig som en grå och skrovlig dörr mot omvärlden.
Hah! utbrast någon med matematik och förstånd. Ekar blir många hundra år! Den där är bara barnet!
Må så vara, tänker man. Den är i så fall ett barn som genom råttår och vargavintrar grovnat så pass i barken att den blivit åtminstone sjutti år. Troligen mer. Jag vet inte.
Svärfar visste, och säkert nämnde han det parentetiskt någon gång, men jag lyssnade väl inte.
Den var i alla fall stor och stum redan i slutet av sjuttitalet där den stod och tittade på när vi bar in bohaget.