Etikett: hjälpande hand

Terroriserade människan, mitt i natten 🥶

Av , , 6 kommentarer 16

Nu brakade det till med åska. Hoppas den kommer med värmen. Det har ju varit lite kylslaget dom senaste dagarna.

Påbörjade Sallys lofthängs place igår. Ska väl dock ha osagt om hon ens är intresserad av att hänga däruppe, men jag tänker att det kan vara rätt så mysigt, en regnig dag, att ligga där med plattan eller läsa en bok. Det smattrar på ordentligt under plåttaket.


Här är den nya klädhängaren.


Roligt att krok anordningen köpte Åke på en utförsäljning i Vindeln, tror jag att det var. För säkert 7-8 år sedan. Han köpte 2 stycken för 50 kronor styck. Jag hittade dom på designbutiken för några månader sedan, dom kostar INTE 50 kronor. Utan tusenlappen 😳

Fast egentligen spelar det ingen roll, den funkar varken bättre eller sämre, oavsett priset, Dessutom är vi ju inte rikare för det, eller hur 😉 Tror inte att vi ens skulle få en 500 hundring för dom, tillsammans.

Jag pimpade också vårt paraply/dammborste ställ, bakom förarsätet. Det är en vanlig rörbit som var grå och ful. Nu ser den lite eljest ut.


Har även börjat fylla upp lite i skafferiet, med sånt som får vara kvar under sommaren. Skönt att slippa bära allt, fram och tillbaka, mellan hus och buss.

För att handla åkte jag på Strömpilen igår. Då jag tagit kundvagnen och går mot ingången, ser jag en Taxibil parkerad utanför och en äldre man, halvligger nedanför bilen. Chauffören, en yngre, inte så storvuxen kille, står och pratar med mannen och ska hjälpa honom upp.

Det är jättemycket folk i rörelse, men gissa vad, inte en endaste människa stannar upp och frågar om dom ska hjälpa till. Vilken bedrövelse! Ja jag kan då inte strunta i detta, utan frågar om jag ska hjälpa, chauffören tycker att jag kan hålla i mannens krycka. Vilket jag gör och han försöker dra upp mannen från backen, nåt jag ser, att han inte kommer att klara av. Det gör han inte heller, utan mannen åker ner i backen igen.

Jag släpper vagnen, går fram, tar tag i mannen under armen, chauffören på andra sidan, jag säger 1, 2, 3 och sedan tjopp, så stod mannen på benen. Stå still, sa jag, och hämtade kryckan, gav den till mannen som storögt tittade på mig, och sedan lämnade jag platsen.

Stolt över vad jag gjorde i situationen, men förbannad, på ALLA, som var där och inte ens erbjöd nån typ av hjälpande hand. Skämmes, säger jag bara!

Nu ska ni få höra nåt roligt…eller oroligt, jag vet inte, det är en tolkningsfråga. I fredags skjutsade jag ner Nicco på stan. Jag och Åke hänger hemma i soffan. Då klockan närmar sig tolvslaget, så börjar jag stänga ner för att gå i säng.

Det plingar till i mobilen och jag tänker att det kanske är Nicco, som undrar om jag kan hämta henne. Nä, det är det inte, men Annelies namn är markerat, det innebär att hon skrivit nåt…trodde ju jag då.

Detta är vad jag ser…


Och jag tror ju att det hänt nåt förfärligt, vi ringer inte till varandra den tiden på dygnet. Så givetvis ringer jag upp och hon svarar med en gång. Skrattar lite tyst och viskar…Ulf ligger och sover, vad ringer du för…fniss 😅

Ehh… du skrev ju att jag skulle ringa, vad händer. Nej, jag ha inte skrivit… Sen ser jag ju, det är jag som skrivit ring nu, men det var i ett annat sammanhang, ingen panik ringning. Och varför det plingade till och hennes namn var markerat, var för att hon gjort en tema förändring. Ojoj, tur vi kan skratta åt eländet, vi pratade 45 minuter, och hon hann gå ut och fota den där fina bilden, som jag sedan lånade 😁


Ha en underbar måndag, allihop!

Visst backar man väl upp varandra

Av , , 2 kommentarer 17

Apropå den här spunge Bob glassen, jag la ut, som förmodligen var en besvikelse för den som fick den…


Så har Sally käkat en likadan, den såg dock bättre ut.


Och det blir 6 år sedan, i augusti. Här var dom i Ohio och New York state. Dagen efter, åkte dom vidare till Niagarafallen innan avfärd österut, mot Boston.

Uppdatering på en annan Bob, han fortsätter chilla mellan varven. Här var det föreläsning för Theresé, och vilostund för nån annan.


Mamma ringde innan jag åkte på jobbet igår. Hon hade en tid hos tandläkaren, så hon och Bosse åkte ner på stan. Dom parkerade på Parketten, och på väg ner, i trappen, så slocknar plötsligt ljuset. Mamma har grön starr på ena ögat och grå, på det andra, så hon ser inte så bra, och tar ett snedsteg, och faller utför stentrappen.

Det hade ju kunnat gå, betydligt värre, men det blev en ambulansfärd upp på NUS. Då jag pratade med henne på kvällen, så berättade hon om alla hjälpsamma människor som stannade och hjälpte till eller bara frågade om dom kunde vara behjälpliga.

Jag frågade om hon ville att jag skulle lägga ut detta på Umeå Tipsgrupp, för att tacka, och det ville hon. Här är det inlägget.


Och ja, en av dom som var där, som höll hennes hand och justerade med väskor, läste inlägget. Hon skrev följande: Så skönt att höra att allt gick så bra för din mamma, hon skrämde oss ordentligt. Hälsa henne ett stort krya på sig från hon som lade väskor under huvud och knän och höll handen tills ambulansen kom.

Där ser man hur stor genomslagskraft ett inlägg kan ha. I detta ögonblick är det över 1400 som reagerat, en del skriver att det är roligt att höra att folk ändå hjälper till. Och detta om att man bryr sig.

Vi pratade om det, igår på dagen, jag och mamma. Jag sa att P4 i Västerbotten, pratade för några dagar sedan om nån tjej som blivit bestulen på ett batteri till hennes el cykel. Även fast det stod människor i närheten, så var det ingen som hjälpte till.

Där blev det också kommentarer, och nån skrev att man inte törs lägga sig i, man vet ju inte om man har en galning framför sig. Medan jag kommenterade, och vidhåller, att allt beror givetvis på situationen. Men jag tycker det är skamligt, om man är flera stycken på plats. Då tänker jag väl ändå att man backar upp varandra.

Nu tror jag inte att mamma såg så galen ut, eller på annat sätt, betedde sig hotfullt. Men vem vet, vi tänker alla så olika,och tyvärr finns även dom som inte känner empati eller ens har lust att vara den som hjälper till. Här hade hon i alla fall tur, och även Bosse, kan jag tänka. För detta var nog chockartad för dom bägge två.

Vem hade liksom räknat med nåt sånt här, på en vanlig tur till tandläkaren.

Nå, jag väljer i alla fall att tro att dom flesta ändå hjälper till där det behövs. Jag vägrar gå omkring och tro att alla är egoister. Ibland kanske man till och med göra bort sig lite, som jag gjorde, en solig dag i mars.

Vi var ute på lunchprommis, jag och Winstone, och plötsligt ser jag en kille i 18-20 års ålder, som stannar framför oss, han har ett konstigt sätt att röra sig, han böjer sig fram och sedan uppåt igen. Han sliter fram en flaska och häller vatten medan han kippar efter andan. Och han missar munnen och fortsätter…

Jag hade inte helt koll på vad som hände där. Min hjärna registrerade lite olika saker, men så tänker jag, jag måste fråga, om det är nåt han behöver hjälp med. Tänk om han har ett anfall av nåt slag och behöver medicin. Men nej, han tackade för frågan, han hade nog ett träningspass och hade tagit i lite mer och var alldeles slut på.


Det jag inte fick ihop var väl att han stod mitt på cykelbanan, och att han inte fick vatten i munnen, samtidigt som han inte fick åt sig andan. Haha…jaja, jag frågade i alla fall. Hade ju inte kunnat leva med mig själv om jag sedan hade sett en ambulans komma dit eller läst om det i tidningen.

På lunchprommisen igår, flög det över 3 plan, amerikanska sådana, läste jag igår kväll.


Men jag såg nog bara röken av dom, egentligen 😁

Ha en underbar onsdag, allihop. Ni behöver inte ens gissa vart jag kommer att placera mig, innan jobbpasset, idag.