Vem skulle skicka iväg en tolvåring och en treåring ensamma på en dygnslång resa i dag? Det känns ofattbart. Men nöden har ingen lag och Leena var redan en rutinerad resenär och säkert väldigt ansvarsfull när det gällde att ta hand om mig.

Första gången hon kom till Sverige var i april 1942, då hon kom med lapp om halsen med mina äldre bröder.
Här är hon, 8 år gammal utanför Essunga prästgård, som fungerade som uppsamlingsstation innan barnen placerades ut i familjer.

Leena längst ner till höger. Bredvid henne en av bröderna, som bara var 7år.

Nu skulle vi fara till Fåglum över sommaren. Mamma och pappa hade ju fått lämna sitt hem i Karelen och skulle börja ett nytt liv i Björneborg med två tomma händer. De hade fått ett statligt lån för att bygga hus och båda två skulle börja arbeta på fabrik. Tiderna var kärva. Finland hade en stor krigsskuld att betala till Ryssland, maten ransonerades med kuponger, logistiken var dålig och det fanns ingen barntillsyn.

När hösten kom och skolorna började, for Leena tillbaka till Finland, medan jag stannade kvar över vintern… Jag vet inte om det var planerat från början, eller om det bestämdes under sommaren. När sommarlovet började nästa år kom Leena tillbaka och for hem igen på hösten, utan mig.

Så pågick det några år och jag vet tyvärr inte hur man resonerade. När det gällde det materiella, var det kanske den bästa lösningen för mig. Jag hade tillsyn, fick bra mat och en varm säng att sova i.

När jag var 7 år och skulle börja skolan, kommer jag ihåg att frågan togs upp om jag ändå inte skulle följa med Leena hem till Finland, men då ville jag inte. Visst längtade jag efter mamma och pappa, men plötsligt kändes Finland skrämmande. Dessutom hade jag redan gått ett år i skolan i Fåglum.

Det finns en möjlighet att jag instinktivt förstod att det trots allt inte var ett helhjärtat förslag att jag skulle komma hem. Jag hade ju glömt finskan och den svenskspråkiga skolan i Björneborg fanns i centrum, vilket skulle betyda en resa på
4 km (en väg) med dåliga kommunikationer. Jag förstod av diskussionerna att det skulle bli mycket besvärligt för en 7-åring.

Efter det tog vi aldrig mer upp den diskussionen . Jag stannade kvar och Leena kom och for, tills tant Gerda blev sjuk och dog och jag kände att nu ville jag åka hem.
Då var jag 9 år och hade redan erfarit många avsked och en stor förlust.