Marja

Den långa resan.

Den långa resan (13). Jag börjar skolan.

Jag lärde ju mig läsa väldigt tidigt. Tant Gerda hade läseböcker som började med alfabetet och hon lärde mig vad de olika bokstäverna hette. Sedan knäckte jag koden ganska fort, det var ju bara att “ljuda ihop” bokstäverna och vips fick man orden. Vissa avvikelser fick man acceptera, ex. ordet “och”. Jag minns att jag letade efter alla “och” på en tidningssida och ringade in dem. Nästa steg var att lära sig den tyska frakturen i postillan och den koden knäckte jag också ganska fort.

Jag längtade efter att få börja skolan. Jag fyller år den 20 mars, så jag skulle inte få börja skolan på hösten det år jag fyllde 6 år. Man ansåg att jag skulle vänta tills jag fyllt 7 år.

Östergården låg granne med skolan/ skolorna och jag brukade springa över och leka med barnen när de hade rast. Småskolans lärarinna hette Elsa Fågelefelt och hon hade en son, Anders, som var något yngre än jag.

En dag när rasten var slut, sa Fröken Elsa till Anders och mig att vi kunde komma in med de andra barnen, för de skulle lyssna på skolradion.
När radioprogrammet var slut, skulle skolbarnen läsa och de läste i stavelser: s.k.o. sko, l.a. la, skola. “Så läser inte jag”, sa jag till Fröken och visade hur jag läste. Sen gick jag hem och bad Tant Gerda att få börja skolan, eftersom jag tyckte att jag redan kunde mer än de andra barnen.

Det var mitt i höstterminen, men jag fick börja skolan. Jag har kvar min Betygsbok och höstterminen 1949 har jag inga betyg i de olika ämnena, bara i uppförande: A och ordning: A.

Det här klassfotot tror jag är taget under vårterminen 1950.

Jag står längst ut till vänster. En liten bit från de andra, lite osäker… Jag har ett rejält förkläde över klänningen, basker på huvudet och en kofta med för korta ärmar. Jag kommer ihåg den koftan. Den var vinröd och stickad i ett rutmönster. Jag tror att mamma hade stickat den. Jag kisar med ögonen på alla kort, troligen för att jag skelade.

När jag började skolan, upptäckte jag att jag var vänsterhänt. Ingen hade påpekat det för mig tidigare, men nu såg jag att de andra barnen hade pennan i höger hand. Att jag var vänsterhänt blev ytterligare ett tecken på att jag var speciell, så för mig var det bara positivt.

Jag hade inte tränat på att skriva så mycket innan jag började skolan, så medan de andra barnen tränade på att läsa, tränade jag på att skriva. Och jag älskade att skriva.

Sen gjorde jag mig illa i vänster hand. Jag klämde två fingrar i vedlåren som öppnades genom att man tippade ut den. Jag tappade greppet och den slog igen och mina fingrar kom i kläm. Det gjorde fruktansvärt ont och jag fick gå med en svullen och bultande hand upphängd i en mitella länge, länge.

Då tog jag pennan i höger hand och fortsatte att skriva. Jag skriver fortfarande med höger hand, men gör allt annat med vänster hand (och fot). Om jag verkar förvirrad, brukar jag skylla på att kopplingarna i min hjärna är lite tilltrasslade.

Jag älskade att gå i skolan. Dels var det den sociala samvaron, men jag tyckte också om att lära mig saker, för jag anade nog att kunskap var nyttigt, att kunskap var makt. Det fanns också en kontrast mellan skolans värld och tanternas värld, som gav mig nya synvinklar och nya saker att fundera över.

När jag tittar i min gamla Betygsbok, så ser jag att jag alltid hade högsta betyg i Modersmålet och Välskrivning. Sämst betyg hade jag i Gymnastik. Jag var lite rultig och klumpig.

Elsa Fåglefelt var min fröken i Småskolan, alltså klass 1 och 2. Sedan flyttade vi över till Storskolan, som låg tvärs över vägen, och min lärare blev Magister Charles Karlberg, som också var pappa till min bästis Gun-Britt. Henne ska jag berätta om i morgon.

Ha en skön söndagskväll!

10 kommentarer

  1. Sus

    Å, jag ser fram emot att gotta mig i detta när jag kommer hem i kväll/i natt! Jag vill inte läsa när jag är stressad, din resa är värd eftertanke och lugn. Den är så fin att läsa!

    Önskar dig en bra dag
    Kram

  2. Babs

    Vad enkelt det låter när du lärde dig läsa och skriva, du måste ha haft en enorm drivkraft.
    Att byta från vänster till höger kan inte ha varit lätt, jag som knappt kan gör nåt med vänster utan att det känns bakvänt, måste vara bra att vara tvåhänt.
    Så söt du är på bilden!
    Det här är jätteroligt att läsa!
    Kram

  3. Ka

    Ja man kan inte ,jag säger INTE ”ögna igenom” dessa texter av Marja,man liksom andas in dom i takt på något sätt,ah ja ni fattar 🙂
    Vilket minne du har förresten. Jag minns min första dag o sedna inte mycket mer än från högstadiet. Kramar till dig!

  4. Marja Granqvist

    Svar till Babs (2010-03-15 16:28)
    Jag råkade komma på hur man gjorde bara… Är ganska bra på att ”knäcka koder”, d.v.s. se olika sammanhang.

    Jag hade precis lärt mig skriva, så jag fick börja om från början med höger. Jag måste ha haft den där Mitellan länge, eftersom jag inte gick tillbaka till att skriva med vänster.
    Kram

  5. Marja Granqvist

    Svar till Ka (2010-03-15 17:00)
    Ju mer man tänker på saker,desto mer kommer man ihåg. Sen finns det ju saker som man skulle vilja minnas, men som man inte kommer ihåg.
    Kram

  6. Sus

    Du låter som ett så nyfiket, intelligent, driftigt, starkt och ändå försiktigt, lite skyggt barn… jag blir lite rörd av bilden och din beskrivning av den. Så söt du är!

    Jag blir också imponerad av att du fick A i välskrivning när du blev tvungen att byta hand så där! De sa ju att vänsterhänta förr (när man tvingade dem att skriva med höger) fick dålig handstil bara för den skull.

    Luskar man i hjärnforskning så kanske du hade nytta av att byta, faktiskt… 🙂 ”Inget ont…”

    TACK för att du delar med dig på ditt varma, lugna sätt. Du gör den lilla Marja så levande.

    Kram

  7. Marja Granqvist

    Svar till Sus (2010-03-15 23:02)
    Kusligt vad din tolkning stämmer, Sus. Jag var mycket hänvisad till mig själv och levde nog mycket i min egen värld. Sen hade ju tant Gerda alla dessa böcker, som öppnade världen både utåt och inåt i fantasin. Jag var blyg, eftersom jag alltid kände mig annorlunda.
    När det gäller det där med hjärnan, så håller jag med om att det nog har gjort livet lite mer spännande ibland.:)
    Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.