Ibland upplever man möten med andra människor, ofta när man är ute och reser, som är till synes flyktiga, men i själva verket väldigt viktiga.

I dag for jag till Mariehems vårdcentral för att kolla blodtrycket igen. Sedan hoppade jag på bussen till Coop för att hämta ut ett stort brev på posten. Eftersom det var lunchdags, bestämde jag mig för att äta på cafét där. Bredvid mig satte sig en kvinna som började prata med mig. Först berömde vi den mycket goda fiskgratängen som vi hade beställt båda två, men ganska snart började hon berätta om den situation hon just nu befann sig i. Jag behöver inte gå in på detaljer, men jag har själv varit med om samma sak ett par gånger, så jag var helt rätt person att prata med. Jag lät henne prata och till slut började hon nästan gråta. Vi kom i alla fall överens om att hennes situation är något som tillhör livet, som de flesta av oss måste gå igenom och att den enda vägen var just rakt igenom ångesten och smärtan. Hela vårt samtal tog bara ca 20 minuter innan jag blev tvungen att springa till bussen.

Kvinnan tog min hand och tackade mig för ett fint samtal. Själv blev jag tydligen mycket berörd för jag slocknade av utmattning på soffan när jag kom hem.

Det här korta mötet var nog bra både för kvinnan och mig. Hon upprepade ett par gånger att hon var alldeles ensam i det här, så hon behövde verkligen lätta sitt hjärta. Vilken tur att hon vågade börja prata med mig. Jag är glad att jag råkade vara på plats, för jag hade också utbyte av vårt korta möte.

Jag kom att tänka på en dikt av Hjalmar Gullberg som heter Människors möten.  

Om i ödslig skog
Ångest dig betog
Kunde ett flyktigt möte
Vara befrielse nog
Giva om vägen besked
Därpå skiljas i fred:
Sådant är främlingars möte
Enligt uråldrig sed
Byta ett ord eller två
Gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Ha en fin onsdagskväll <3