"Ursäkta, ursäkta“, sa jag till den unge mannen som stod och packade upp varor, “jag kan inte se vad den här fotfilen kostar." Han tittar på hyllkanten och pekar på ett pris.

“Men där står ju ‘papper’ och den är ju av plast… och där står det metall och det är ju den där hemska raspen…”

“De menar nog att det är sandpapper på den…”, säger han och tittar roat på mig. Jag får en känsla av att han har en mormor eller farmor som också är lite förvirrad ibland och tänker “Äsch, jag bjuder på det”.

“Ursäkta, ursäkta”, hör jag en uppfordrande röst säga bakom min rygg när jag står med huvudet inne i kylskåpet och väljer skinkförpackning. Jag reagerar artigt genom att hoppa tillbaka och släpper fram kvinnan som också vill välja skinka. När hon är färdig och vänder sig om blir hon f.ö.r.v.å.n.a.d. över att jag fortfarande står kvar. Vad trodde hon? Att jag skulle gå hem utan skinka?

“Ursäkta, ursäkta… vad kostar den här fisken”, frågade jag en anställd. Det finns inget pris och hon springer iväg med varan. Jag väntar och väntar… och väntar. Hon kommer tillbaka och säger att de inte har lagt in priset i datorn än, för de har inte fått något pris. Jaha. Lite ovanligt att lägga ut en vara man inte kan sälja.

Och vad är nu detta? En bild jag hittade i min kamera.


Ha en trevlig onsdagskväll <3