Nu vänder det och jag stapplar vidare. Vilken jäkla pärs det har varit. Nu är knät riktigt bra igen, men vaden är fortfarande öm och svullen. Vet inte riktigt om det är musklerna eller cirkulationen. Utomhus går jag fortfarande med kryckorna, eftersom jag är himla yr av medicinen och känner mig ostadig.

I går tog jag bussen till sjukhuset och köpte en sallad, en dricka och en tidning. Det blev en skaldjurssallad igen. 

 

Det var skönt att komma ut och röra på sig lite.

Resten av dagen gick i eftertankens tecken. Jag spelade finsk musik, bl.a. denna låt: ”Kulku ihmisen” ( ung. ’Människans färd’)

’En stor gåta är människans färd… när frågan blir utan svar… när ett år i livet bara är ett ögonblick…’

På kvällen ringde brorsonen och berättade hur begravningen gått.  Det hade varit fint och han hade haft ett antal gäster hemma efteråt. Vi pratade lite om framtiden och  kommer att hålla kontakt. Nu är halva syskonskaran borta. Vi var sex från början.

I dag skulle jag ta det lugnt, men efter en mycket god natt bestämde jag mig för att fara ner på stan och lämna tillbaka den där kjolen. Man kan ju undra vad hela ståhejet kring den stod för.

När jag skulle gå över Rådhustorget fick jag någon slags agorafobi, en yrsel starkare än vanligt. Men det gick bra, jag hade ju båda kryckorna att stödja mig på. Som sagt, jag stapplar vidare.

Ha en trevlig lördagskväll <3