Det har blivit mycket TV de senaste veckorna. Vissa program har jag tittat på, men apparaten har stått på i bakgrunden som ’sällskap’ när jag gjort annat eller till och med sovit på soffan. Härom dagen fick jag mig en tankeställare, när jag började kommunicera med TV-apparaten. Jag stod i köksavdelningen och gjorde i ordning något att äta. Bakom min rygg pågick programmet ’112 – på liv och död’. Jag hörde hur en 15-årig kille hyperventilerade och klagade på att han hade ont överallt. Han kunde inte riktigt förklara vad som hänt, utom att han blivit knuffad och stött sig i sidan. Han hyperventilerade riktigt kraftigt och läkaren bad honom lugna ner sig, så att hon kunde undersöka honom. Hon tjatade om att han skulle lugna ner sig utan resultat. Killen fortsatte att hyperventilera och skrek att han hade ont överallt och att han inte kunde känna sina ben. Då vände jag mig om till TV-apparaten och skrek: MEN GE HONOM FÖR FAN EN PÅSE ATT ANDAS I! OCH EN LUGNANDE SPRUTA! HAN HAR JU FÖR FAN PANIKÅNGEST!

Då gav doktorn honom en sån där lång kräkpåse att andas i, men en sån är ju verkningslös för den är för lång. Då hade en plasthandske modell XL varit bättre. Sen fick killen en spruta.

Pojkens föräldrar kunde ingen svenska och en tolk förklarade att trots att han bara var 15 år är det han som har ansvaret för familjen vid kontakt med myndigheter. Då började jag skrika igen. HAN ÄR JU BARA ETT BARN. MYNDIGHETERNA SKA INTE UTNYTTJA HONOM, UTAN PRATA MED FÖRÄLDRARNA VIA EN TOLK.

Då tittade doktorn rakt in i kameran och sa ungefär samma sak.

Tro mig, jag brukar inte prata med TV:n i vanliga fall. Jag känner folk som sitter och fnyser åt folk i TV och säger emot dem m.m. Det tycker jag är lite komiskt. Jag kan på sin höjd applådera ett fint framträdande eller ett bra uttalande. Det kanske är lika komiskt.

God natt mina vänner <3