Det behövs inte så mycket. En enda liten droppe Agavesirap på köksmattan, kan med hjälp av ett par nakna fötter spridas över hela golvet. Överallt man går klibbar det. Det går inte att ignorera eller stryka bort på den andra foten. Man måste ta itu med det.

Som tur var hade jag tvättstugan i kväll, så jag kunde tvätta mattan, och i morgon blir det storstädning. Jag måste torka av hela golvet.

På samma sätt kan ett litet elakt ord såra och sprida sig i ens sinne. Det följer med en överallt och upptar hela ens uppmärksamhet. Har man tur kan man ta tag i det och förhoppningsvis reda ut saker och ting. Har man otur, ligger det och gnager för evigt.

Ord som inte uttalas kan också förpesta ens tillvaro. Vännen som inte hör av sig, som inte svarar på mail eller sms. Man tänker på det hela tiden och till slut kan man inte tänka på annat. Det är inte oron för att något hänt som gnager, utan känslan av att bli nonchalerad, bortvald.

Det är väldigt rörigt hemma hos mig. Jag har varit sjuk och hemma i en hel vecka nu och allt jag drar fram blir liggande framme. Jag är noga med att gå ut med soporna, att hålla diskbänken ren och att inte sunka ner mig själv, men för övrigt har det samlats kluster av tidningar, böcker, pysselgrejer, knappar, halsduksgarner, kläder m.m. på bord, stolar och i soffan.

I morgon ska jag ta tag i det. Golvet ska bli klibbfritt, jag ska släppa det som ligger och gnager, både uttalat och outtalat, jag ska sluta tycka synd om mig själv och på kvällen ska jag fara på akvarellmålningen.

Veckans tulpaner är vackert rödlila. Som ni ser har jag fortfarande ljusslingan ute på balkongen.

God natt mina vänner <3