”Hänsyn till andra är i själva verket hänsyn till oss själva.”
(John Galsworthy)

Att visa hänsyn är väl för de flesta en självklarhet, men hur lätt är det alla gånger? Ibland tycker jag det är en balansgång att vara hänsynsfull, utan att bli irriterad eller till och med förminska sig själv. Jag tycker att det ex är hänsynslöst att inte komma i tid, att låta andra vänta, att inte bry sig om avtalade regler, att tränga sig före i köer, att alltid prata högt om sig själv m.m.

I går störtade en kvinna in på badet och började banka på den låsta dörren till korridoren.

”Dörren är låst för att det varit inbrott”, sa jag, ”och det kommer någon och släpper in oss kvart i.”

”Det vet jag väl”, svarade hon, ”men jag brukar göra så här tills någon kommer och öppnar.”

”Men du kan vä vänta 2-3 minuter tills XX kommer och öppnar”, försökte jag.

”Nej, jag måste hinna tvätta håret”, sa hon och bankade på med hela handen så jag trodde glasrutan skulle gå sönder.

Till slut kom en halvnaken kvinna med handduken virad om kroppen springande och öppnade för henne.

”Hej, du visste att det var jag”, sa kvinnan och svepte in genom dörren.

Jag satt på min stol och skämdes, men slank in då dörren liks var öppen. Jag tyckte det var obehagligt.

Vi har kommit överens om att XX ska komma och öppna dörren halv och kvart i. De flesta kommer halv, för de vill ha gott om tid att duscha och sitta en stund i ’det varma rummet’. Jag brukar komma till kvart i och sitter i receptionen och väntar. Några minuter hit eller dit gör mig inte stressad.

I dag for jag till Myrorna med lite grejer. De hade tagit fram en massa påskpynt och utanför dörren stod ett välkomnande påskris.

Jag köpte några nystan garn till halsduken och lite annat smått och gott. Jag bär dit saker, men kommer sällan tomhänt hem därifrån. Ett evinnerligt kretslopp.

Det luktade vår i luften i dag. Jag tror jag ska tillbringa helgen nere vid sjön.

Ha en mysig fredagskväll <3