I går läste jag på Dittes blogg om det våldsamma ovädret i Stockholm. Sen kontaktade jag Johanna och frågade var de befunnit sig under oväderstimmen. Lyckligtvis hade de varit hemma.

I dag är det mulet. Utetemperaturen har sjunkit något, men fortfarande känns det klibbigt obehagligt. Luften står stilla och det känns som om naturen håller andan och väntar. Som återhållen gråt hänger det grå över oss. Snart måste något hända.

Jag hade tänkt rycka upp mig och fara ner på stan, till apoteket, reorna och mjukglassen, men jag tyngs ner av vädret, tappar hållningen och tar en huvudvärkstablett. Tålamod. Snart blir det bättre.

Vilken utmaning den där dagboken blev för mig. Jag trodde det skulle vara lika enkelt som att skriva på bloggen, men så är det inte. Det blir så mycket mer organiskt när fingertopparna styr pennan i stället för tangentbordet. Man kommer inte undan när man skriver för hand. Det som fastnar på pappret går inte lika lätt att radera.

Högst upp i min bokylla i sovrummet har jag en hel sektion med handskrivna böcker. Kinesiska skrivböcker med sidenklädda pärmar och enklare s.k. vaxduksböcker.

Efter det att jag kraschat in i väggen, skrev jag ner allt jag bearbetade under åren i terapi, samt alla drömmar jag drömde på nätterna. I den lilla boken längst till höger har jag skrivit ner dikter, de flesta av min favoritförfattare Eeva Kilpi. Att skriva och att måla blev min räddning.

Det mesta som står i de där böckerna är högst personligt och ingenting som ska läsas av någon utomstående. Den dagboken som jag skriver i nu ska ju kunna läsas av alla, så den blir ungefär som bloggen, fast skriven för hand … och därför annorlunda.

Ha en bra måndag <3