’Vad var det jag sa?’ Jag sa ju från början att det kändes som den där slemsäcken bakom knät var irriterad. Ortopeden på Sös skrattade åt mig och rättade mig och sa att det heter Bakercysta, men det var inget han trodde att det var.

I dag har jag snurrat runt inom vården i sju timmar och fick till slut, efter två och en halv veckas vånda, en diagnos: en stor Bakercysta bakom knät. En cysta som fylls på av ledvätska på grund av att jag har artros i knät. Läcker det vätska ur den ner i muskulaturen, blir benet svullet och ont med samma symptom som blodpropp.

Jag hade tid på vårdcentralen i förmiddags och fick träffa en trevlig AT-läkare. Jag gillar AT-läkare. De har tid, har läst på i journalen, gör en ordentlig anamnes, undersöker noggrant och har en handledare att rådfråga. Anteckningarna från Sös hade lagts in i min journal och jag kunde föra in kostnaden från akuten där (400.-) på mitt högkostnadskort.
För att verkligen utesluta blodpropp togs ett blodprov och en snabbsänka. Sänkan var förhöjd och det andra provet var positivt! Så jag skickades iväg till akuten för medicinsk bedömning och ultraljud. Jag hann bli lite orolig.

Först gjordes ett EKG, mitt hjärta slår jämnt och vackert. Blodtrycket har aldrig varit så lågt, nästan så jag kände mig yr av förtjusning och njurarna jobbar fint. Sen fick jag gå upp till ultraljudet. Jag har varit där tre gånger förut med det andra benet. Jag kunde se på skärmen hela tiden och såg den stora svarta klumpen bakom knät. En tumör, var förstås min första tanke, men så kom en doktor och tittade på bilderna och förklarade för mig. Ingen blodpropp alltså, men en stoor cysta.

Nere på akuten igen fick jag prata med medicindoktorn. Fortfarande fanns ingen förklaring till förhöjd sänka och det positiva blodproppsprovet… men det får vara tills vidare. Han skulle skriva remiss till ortopeden, för orsaken till cystan är mest troligt artrosen i knäleden och försvinner cystan inte av sig själv, måste den opereras bort eller så måste jag få en ny knäled, sa han. Jaha! Om jag inte är bättre om en vecka, ska jag tillbaka till akuten för nytt ultraljud, sa han också. Jaha!

Nu håller vi tummarna att kroppen själv tar hand om cystan och mitt knä, så jag slipper några ingrepp. I alla fall är det skönt att veta vad det är och att verkligen ha blivit tagen på allvar. I dag har jag varit den idealiska patienten, inga divalater alltså, och alla har varit så snälla och trevliga och önskat mig ’lycka till’ och ’trevlig helg’.

”Det kortaste avståndet mellan två människor är ett leende.”
(Victor Borge) 

Ha en mysig fredagskväll <3