Marja

Den långa resan.

Respekt!

Jag är en fredlig person, men i dag var jag nära att smälla en främling på käften nere på stan. Två män i sina bästa år gick bakom mig och den ena fällde en mycket nedlåtande kommentar om tiggaren som satt utanför MVG-gallerian. Kompisen skrattade till och höll med. Rent spontant kände jag att jag ville vända mig om och svinga min arm, men jag är större än så.

Diskussionen om tiggarna har tagit ny fart de senaste veckorna. En film har cirkulerat på nätet och delats av många där ett par av de romska männen anklagas för att spela handikappade. En film som bara har till syfte att sprida främlingsfientlighet och hat. Varför skulle någon annars förfölja och smygfilma dessa män i centrum och ända ut på Ersboda?

Det verkar vara lätt att tala om tiggarna i nervärderande ordalag i en tydlig vi-och-dom-anda. I insändare och kommentarer på Vk undrar man ex. om ’de’ inte kunde få plocka bär i skogen i stället för thailändarna. De kan plocka bär på sommaren och sedan fara hem. Då slipper vi se dem på gatorna. Ser vi dem inte finns inte problemet… eller? Men nu är det ju inte sommar.

Situationen är mycket komplicerad för de rumänska romerna, men vi får inte döva vårt dåliga samvete genom att förfölja dem eller förminska dem som människor. Ingen mår bättre själv av att sprida rykten eller prata illa om dem. De är människor som kämpar för sin överlevnad. När de säger att det trots allt är bättre att bo i skogen i Umeå än hemma i Rumänien, måste vi tro dem.

Du behöver inte ge, men du behöver för din egen skull visa respekt.

Ha en lugn onsdagskväll <3

4 kommentarer

  1. Paula i pörtet

    Hej, har sett filmen på nätet och läste också tidningsartikeln., Jag tycker att det är ett svårt dilemma. Jag blir väldigt illa berörd av att se tiggarna sitta utanför affärerna, det gör dom även i lilla Ludvika, hit till byn har dom inte hittat ännu.
    Jag hör till dem som inte ger dem pengar, jag har inte råd att på min lilla sjukpension unna mig något utöver det obligatoriska. Jag har inte rest på semester på många herrans år, jag köper inga nya kläder, använder inte längre smink, köper bara begagnat, både möbler och husgeråd. Jag klagar inte, många har det värre, och jag tycker mera om att ge än att få.
    Jag hoppas man kan hitta andra lösningar på dessa stackars människors tillvaro än att de ska behöva åka från sina barn och familjer för att sitta utomhus i ett kallt land och tigga en slant. Men jag har ingen patentlösning. Snart kommer flyktingström även till vår lilla by och jag kommer att göra allt jag kan för att hjälpa till. Med andra ord känns det just nu som om det är svårt att räcka till för alla behövande…
    Kramen

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Jag ger dem en slant nu och då, inga stora summor, för det har jag inte råd med. Och det är inte alltid jag har småpengar i fickan. För mig är det inget krav att ge, eftersom jag anser att ansvaret för dem ligger på ett högre plan, men jag gillar inte att tiggarna blir nervärderade. De står lägst på skalan i samhället, men de är människor som kan ta egna beslut och som måste respekteras som alla andra.
      Kram! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.