I dag gick jag tillbaka till brottsplatsen. Jag tänkte ut den kortaste vägen mellan restaurangen och Bankomaten och tänkte gå den för att se om min väska låg någonstans  I buskarna.  Jag hade inte några stora förhoppningar om att hitta den och jag vill egentligen inte ha tillbaka den, utan jag gjorde det mera som egen terapi. Jag kan tänka mig att tjuvarna tagit plånboken, kameran och mobilen och sedan gjort sig av med resten. Jag skulle gärna vilja ha tillbaka mina dyra specialglasögon och kanske nycklarna…

Jag gick ända till restaurangen och helt oplanerat gick jag in och tittade på bänken där jag satt. Tjejen i kassan kände igen mig och jag passade på att säga  att jag tyckte att personalen varit mycket nonchalant när jag berättade att jag blivit bestulen. Ingen brydde sig egentligen. Hon gick efter en man som jag antar är chef på stället, han tog mig åt sidan och jag fick berätta vad som hänt och vad  jag kände kring det. Han beklagade det som hänt och bad om ursäkt för personalen flera gånger och vi pratade en stund. Han var verkligen sympatisk och lyssnade och för mig blev det nästan som en stunds terapi. Vi tog i hand och allt kändes så mycket lättare.

Förutom glasögonen, saknar jag min kamera mest. Hela tiden stannar jag upp och ser motiv jag skulle vilja fotografera. Nu har jag bett att få låna Johannas kamera i några dagar.

I kväll skulle vi gå på bio, men tunnelbanan stod stilla en stund, för det var vajsing på ett tåg vid T-centralen, så vi hann inte i tid. Då bestämde vi oss för att ta en promenad till Gamla stan och sitta ute och fika och njuta av den varma kvällen. Sen promenerade vi längs vattnet… Stockholm är vackert på sommaren.

’From where I stand’ i Gamla stan, fotograferat med Johannas mobil.

God natt mina vänner!