Snart är september månad slut. Det är inte klokt så fort det går. September månads ord hos Paulo Coelho är Vägar.

” Försök inte ta genvägar, men gå vägen på ett sådant sätt att varje handling gör marken stabilare och landskapet vackrare.” 
(Ur Manuskriptet från Accra)

Livets väg är en symbol som används i många sammanhang. Livets väg leder framåt, ibland kommer man till ett vägskäl och man måste välja åt vilket håll man ska gå. Man talar om milstolpar, viktiga och avgörande händelser i ens liv som inramar olika etapper. Ibland är vägen bred och lätt att vandra, ibland känns den knölig och smal, ibland känns det som man kommit till vägs ände eller en återvändsgränd. Då får man tänka ut lösningar för att komma vidare, kanske kompromissa och ta en annan väg.

I finska schlagers är det väldigt vanligt att sjunga om ’livets väg’. Det finns en text, som jag inte hittar just nu, som beskriver livets väg väldigt ingående. Vi vet inte vart den leder, bara att vi måste färdas framåt. Vi kan inte vända tillbaka och därför kommer inga mötande emot oss. Undertonen är att våra liv är bestämda av ödet och vi vandrar ensamma…
Jag gillade inte texten när jag hörde den första gången och hade gärna velat veta hur textförfattaren tänkte. Den var för dyster. Var fanns ex de utvecklande mötena då människors vägar korsas?

Sen fattade jag. Eller tänkte så här: Vi ska ju titta åt sidorna, se människorna vi färdas med, hjälpa dem som hamnat i diket, dela glädje och sorg med dem som går närmast, stödja oss mot dem vi litar på och som just då är starkare. Jag tror jag får skriva en ny text.

”I samma ögonblick som ljusets krigare börjar gå, känner han igen vägen.”
(Ur Handbok för Ljusets Krigare)

Hur tänker ni om Vägar?

Ha en lugn onsdagsnatt <3