Fars dag i dag och jag tänker förstås på min pappa Eino som som är död sedan 44 år. Jag har egentligen bara ett kort av honom, ett ungdomskort. Här har jag scrappat ett par kopior. Isä Eino och uppe till vänster står det Karelen.

Jag var ju 10 år när jag kom hem till Finland och träffade honom för första gången. Sen flyttade jag hemifrån när jag var 18 år, så vi bodde inte så många år under samma tak. Tyvärr fick jag inte så bra kontakt med honom. Han var stressad av livet och märkt av kriget. Han hade precis påbörjat sitt vuxna liv i Karelen, byggt ett eget hus med tillhörande bastu och så kom kriget. Allt förstördes, han fick ligga i skyttegravarna och slåss mot ryssen och visste inte var hans familj fanns. Kriget gjorde honom bitter. På den tiden fanns ingen terapi eller debriefing, utan var och en fick ta hand om sin ångest på egen hand. De flesta bet ihop eller dövade sina känslor med sprit.

Pappa bet ihop och drack på finskt vis… en ordentlig fylla varannan lördag (när han fått sin lön). I dag förstår jag honom, men inte då, jag var ju bara ett barn.

Området som evakuerades var stängt för besökande, men öppnades igen efter 10-15 år. Då började man fara dit och leta efter resterna av sina gamla boplatser. Hade man tur, hittade man en husgrund, ett gammalt träd, en stor sten. De som letade började kallas ’puskankiertäjät’, ungefär de som går runt/letar genom varje buske. Mamma for ganska tidigt med på arrangerade bussresor, men pappa ville inte fara med. Resorna gick via Viborg och jag kommer ihåg när mamma kom hem med fina korgar från torget i Viborg.

Mamma gjorde flera resor och jag har varit med henne och min äldsta bror ett par gånger. Min bror hade starka minnen från sin barndom i Karelen. Vi åkte till byn där de bodde och hittade stället där huset stått. Vid en brusande fors med stora träd där näktergalarna hade sjungit så vackert.

Jag åkte även med på en släktresa med tre generationer släktingar från pappas sida. Då hade man huggit en bred brandgata ner till sjön i den stora skogen. Mamma uttryckte en önskan om att få komma ner till sjön. Hon gick inte så bra, men jag tänkte att om jag så skulle bära henne, skulle hon få komma dit. Vi stapplade genom ’urskogen’ som vuxit på egen hand i 50 år och kom ner till sjön. Jag hjälpte henne upp på den stora stenen och tog ett kort. Enligt henne samma sten som hon sitter på här, ung och bekymmerslös.

Oj, det här blev längre än jag tänkt.

Fars dag var det ja. Trots allt älskar jag dig, pappa Eino, för att du var just min pappa och utan dig hade jag inte funnits till. Vi är väldigt lika, du och jag.

Ha en skön söndagskväll <3