Så var norska öppna mästerskapen, alltså skid – VM över för den här gången. Enda trösten var de svenska tjejernas insats. Men det är givetvis problematiskt att de enda länder som överhuvudtaget tog guld var Norge och Sverige. Bådar inte direkt gott för sporten som sådan. Något som norrmännen själva också medger öppet.

Det finns tydligen 90 miljoner skäl (kronor) till de norska framgångarna. Så stor är nämligen det norska längdåkningslagets budget.

Jag ska villigt medge att jag redan tidigare hade svårt att tåla några framgångar alls för vårt västra grannland. Deras blandning av mindervärdeskomplex och arrogans sticker i ögonen,

Det upplevde man inte minst när debatten om medlemskapet i EU pågick som bäst 1994. Eller sämst, beroende på hur man ser det. I Norge var de till och med mer inkrökta än vi. Inte minst det norska centerpartiet utmärkte sig i det avseendet. Deras dåvarande ledare Anne Enger Lahnstein, en norsk Annie Lööf, skördade framgångar, inte minst i och med att hon utnämndes till ”nejdrottning”.

Det är en politisk gruppering, norsk såväl som svensk, som jag ska medge att jag genom åren också haft svårt för emellanåt. Ty, som en luttrad liberal kommunpolitiker uttryckte saken: ”Lita ALDRIG på en centerpartist!”.

Just 1994 var det val på samma dag i både Norge och Sverige.Jag jobbade då som ledarskribent på Norran i Skellefteå, och kunde då kommentera valresultatet i ett ledarstick som så att jag slog två flugor i en smäll:

”Segerrusiga centeranhängare hyllar sin ledare efter den enorma valframgången den 17 september, rapporteras det..
Jodå, det är alldeles sant. I Norge”.