När jag första gången hörde nyheten om att Cecilia Wikström håvar in nästan lika mycket i månaden genom två styrelseuppdrag som genom sitt arbete i EU – parlamentet, tänkte jag: det är kört för henne. Och nu verkar det också bli på det viset.

Många inlägg har publicerats som ger henne sitt stöd och som samtidigt klagar över hur partiet har betett sig och att nu blir det inga mandat i parlamentet, partiet åker ur Riksdagen, att den nuvarande partiledningen är kass, etc, etc. Vidare vill en del lyfta fram en ny partiledare vars främsta merit verkar vara att inte ha varit med i politiken under senare tid.

Om det verkligen skulle förhålla sig på det viset att allt skulle hänga på två personer, vilket jag för min del inte tror, är det frågan om partiet egentligen skulle förtjäna några mandat alls.

Efter att ha arbetat med opinionsbildning på olika sätt under större delen av yrkeslivet, som skribent, analytiker och kommentator, vill jag för min del hävda att det i det här läget bara finns en sak att göra: fortsätt framåt. Cecilia Wikström borde ta sig en funderare på vad som är viktigast, de här styrelseuppdragen eller positionen i det parti som hon har arbetat med och åt och som gett såväl henne som partiet framgångar.

Det kostar på att släppa på prestigen, visst gör det så, men om hon inte gör det kommer hon i stadgat vanrykte vad hon än anför för meriter och riskerar givetvis också att skada det parti som väl rimligen är viktigt för henne.