Hemma efter höftträning. Lokalen på hälsocentralen är mig tämligen välbekant efter att ha varit där för såväl knä som fotled och axel tidigare. Tungt, men det är bara att bita i.

Genom åren har man fått höra en del berättelser från mina olyckskamrater som i likhet med en själv har att genomgå rehab. Ofta nog har det handlat om att bli bollad mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. För frisk för det ena, för sjuk för det andra. Känns som om de nämnda myndigheterna spelar Svarte Petter med en enskilde.

Tänker på det när jag läser ett inlägg i dagens tidning där M och KD, helt riktigt, ges skulden för att arbetsförmedlingen i Nordmaling läggs ner.

Nordmaling är inte den enda platsen där nedläggning kommer att ske. Enligt vad som föreslås kommer det bara att bli fem kontor kvar i länet, varav två obemannade.

Många undrar väl hur det kan komma sig att den sittande regeringen låter det här ske. Budgeten är antagen, det kan man inte ändra på, men det verkar inte som om man är särskilt intresserad av att ändå ändra på följderna i den mån det går.

För min del är jag tämligen övertygad om att S inte är så missbelåtna med det som nu rullas upp. De har givetvis insett sedan länge att arbetsförmedlingen inte fungerar och grundliga förändringar är nödvändiga. Men sådant skapar oro i leden, så då blir det inget. De tänker sig sannolikt att när det hela har fått ha sin gång, kan man komma som räddande änglar och få till något mer fungerande Allt kan skyllas dels på M och KD och sedan också på januariöverenskommelsen med C och L.

Det finns dock risker med den sortens politiska kalkyler. Det är inte säker att det går i folk vem som ska ges skulden. Det är inte alldeles otroligt att det hela resulterar i att folk säger att det är de där ”politikerna” som rår för det som händer, utan att göra någon åtskillnad mellan partierna.

Att försöka skyla över det egna misslyckandet genom att försöka samla omgivningen mot en – påstådd – yttre fiende är ett gammalt knep. En som använde sig av det var Argentinas synnerligen brutala diktator Jorge Videla när han 2 april lät invadera Falklandsöarna, som tillhörde och tillhör Storbritannien. Meningen var förstås att argentinarna skulle förledas att glömma det elände som diktaturen hade åstadkommit.

Det slog fel. Margaret Thatcher var inte den som var sinnad att ge upp den sydatlantiska besittningen. Kriget slutade i nederlag för Argentina och det blev också diktaturens fall.

Ska S få uppleva något liknande? Det är det vi får se.