Födelsedag i dag. Nej, det är inte jag eller någon annan person, utan Atlantpakten, eller Nato. Avtalet tecknades av en grupp europeiska länder, samt USA och Canada den 4 april 1949.

Churchill lär ha fått frågan om det här inte var riktat mot ryssarna och deras lydstater. Han ska ha svarat att det var precis så det låg till, men att det var en försvars- och inte en anfallspakt.

Sverige är ju, som bekant, inte med i organisationen. Det vill säga, inte formellt, men väl i allt väsentligt i praktiken. På papperet är vi alliansfria, men någon tvekan om vilket läger vi tillhör, har det väl aldrig varit.

Neutralitetspolitiken är ingen socialdemokratisk uppfinning, men den kom att passa utomordentligt väl in i partiets självbild där Sverige framställdes som ett S – styrt unikum med det allra bästa från både öst och väst. Det var – och är – en ren lögn, men det passade Erlander och Palme som handen i handsken.

Man drog sig inte heller för att använda detta i inrikespolitiska syften. Det fick både dåvarande högerledaren Hjalmarsson och folkpartiets ledare Sven Wedén erfara, var och en på sitt sätt.

Sedan dess har det hänt en hel del, men fortfarande håller S envist fast vid myten och vill inte höra talas om att vi skulle bekräfta det som redan är ett faktum i praktiken och formellt gå med i Nato. Men som så mycket annat i politiken är det nog bara en tidsfråga.