Läser att nissarna i MP tycker att det ska lagstiftas om att ingen får sitta mer än tre mandatperioder i sträck i Riksdagen. Det har ju nyligen varit 1 maj, så min första tanke att det här är ett aprilskämt, kunde ju inte stämma.

För egen del har jag inget emot tanken på att politiska uppdrag inte per automatik ska betraktas som något slags livsuppgift, men det kan knappast vara något som ska vara föremål för lagstiftning. Det måste rimligen vara upp till varje parti och ytterst varje kandidat att avgöra.

De Gröna är överhuvudtaget ett märkligt parti som tydligen tycker att man ska bestämma över andra partiers interna processer. Vore väl märkligt om exempelvis S eller M med allvar i minen skulle tillhålla MP att omedelbart sluta med sitt löjliga taltrattande och istället ha en partiledare som alla andra.

Men partiet har nu en gång det draget. Ett exempel på det är det ständigt återkommande tjatet om köttfria dagar i kommunal verksamhet. Som om det är politikers uppgift att bestämma vad folk ska äta!

Man inskränker sig inte heller till lokala eller nationella frågor. I valet 2014 tyckte man att Sverige och Vattenfall skulle bestämma över nedläggningen av tyska kolgruvor. Och just i dag, när partiet samlas till kongress, skriver grundaren Gahrton att MP borde lämna regeringen om inte S går med på att skriva på kärnvapenavtalet, något som minst sagt ter sig våghalsigt med tanke på hur säkerhetsläget har försämrats i vår del av världen.

MP: s strategi, att lansera sig som den nya grönskimrande fyrbåken svensk politik, har i grunden misslyckats. Nu tillhör man vänsterblocket. Ett annat exempel på misslyckad strategi var när svenskarna satsade allt på att hålla fästningen Sveaborg under kriget med ryssarna. Resten av Finland var tömt på svensk trupp, så när Sveaborg kapitulerade den 3 maj 1808, var Finland också förlorat. Det kan vara farligt att satsa allt på ett kort.